Tullen – det bortglömda blåljuset
”Dubbla våra resurser och vi dubblar våra tillslag.” Ungefär det budskapet gav en av Tullverkets företrädare vid ett seminarium om gränsbevakning som Liberalerna i Skåne anordnade i Malmö tidigare i veckan. Vägarna – och hamnarna – in i Sverige är många. Fördelen med hamnar är att man vet när färjetrafiken kommer, men att finnas på plats överallt och alltid är omöjligt för tullen, åtminstone med dagens bemanning. Tyvärr uppfattar den brottsliga sidan också svagheter och utnyttjar dem för att undvika oönskade hinder i sin verksamhet.
Tullen är i hög grad beroende av underrättelseverksamhet, men också det är resurskrävande. Till det kommer att det saknas en del befogenheter, exempelvis får man inte spara videoövervakning av fordons registreringsskyltar. Det är bara en del av det som borde göras för att säkra gränsen – för det har blivit allt mer uppenbart att Sverige inte lyckas hålla den gränsöverskridande brottsligheten stången.
Gränspolis och tull var under några decennier eftersatta verksamheter. Även om varningsord fanns var den allmänna politiska attityden att i öppenhetens namn skulle de yttre gränserna i EU ge tillräckligt skydd och kontroll. Precis under samma period som försvaret förminskades till ett särintresse hamnade Tullverket och gränspolisen i ett budgetregleringsfack, utan långsiktighet. Bemanning och förmåga minskade. Att det var väl naivt kom väl inte som en överraskning hösten 2015, men det var då det blev uppenbart för de flesta att nationen måste klara att bevaka och skydda sina gränser. Tyvärr är det så att där det rör sig människor rör sig också hot, och när man inte vet vilka människorna är eller om de har flera identiteter blir de väsentligt svårare att kontrollera.
Man kan ha uppenbara invändningar om att hårdare kontroller och inre gränsbevakning förhindrar rörligheten för människor i etablerade arbetsmarknadsregioner, som runt Öresund eller i svensk-finska gränsstaden Haparanda. Men man måste också ha klart för sig att det som på sikt hotar rörligheten, tryggheten och välståndet är om kontroll saknas på vilka som befinner sig i landet och varför. Likadant med narkotika och kriminaliteten kopplad till den. Tullens statistik om en extremt kraftig ökning av narkotikatillslag 2017 som sedan har hållit i sig – speglar tyvärr också att mängden knark som tar sig in i landet ökar.
Brottsligheten över gränserna tar sig olika uttryck. Blindheten har varit stor exempelvis för tiggeriets koppling till prostitution, människohandel och annan typ av kriminalitet. Sverige hamnade som vanligt i en debatt som inte klarade av att se klart. Här har partipolitiska markeringar varit viktigare än insikt om grovt utnyttjande av människor.
Vad som ligger bakom de uppmärksammade fallen av rån i hemmen i Ystads Allehandas spridningsområde vet vi inte när detta skrivs, det kan vara lokala gärningsmän. Vad man däremot vet är att det finns internationella verksamma ligor som ligger bakom liknande typer av brott runtom i Sverige, ofta riktar de in sig mot äldre. Runt 30-40 ligor av den typen härjar i Sverige i olika omgångar, enligt Polisens Circa-grupp är inriktad på den här typen av brottslighet. ”Om vi ser generellt på de internationella ligorna som begår åldringsbrott så är det ett yrke de har. Om man tittar på övervakningsfilmer och ser hur de går till väga så är det väl inövat. De försörjer sig helt enkelt på det viset”, sa Håkan Carlsson, chef för Circagruppen till SVT i mars 2019.
Det är bra att Liberalerna i Skåne – ”denna massrörelse” som distriktets ordförande Torkild Strandberg, Landskronas och förmodligen Sveriges framgångsrikaste Liberalpartist ironiskt konstaterade – lyfter gränsbevakningens roll. Att frihet hänger ihop med kontroll är något liberaler ofta har svårt acceptera. Att öka gränsmyndigheternas befogenheter, att riva gamla murar mellan tull och polis och att intensifiera samarbetet med motsvarande myndigheter i grannländerna står inte i motsats till den fria rörligheten. Det är en förutsättning för den.
