Karin Källström: Tre missförstånd i tågdebatten
Dagens Nyheter publicerade i början av sommaren en granskning av det svenska järnvägsnätets underhållsskuld, som nu taktar in på 75 miljarder kronor. Bland annat uppmärksammades Trafikverkets undermåliga upphandlingar. Med fokus på lägsta pris snarare än minsta möjliga trafikpåverkan kan konstateras att slutresultatet blev uselt: lägsta pris blev, sett till slutnotan, inte lägst och tidsutdräkten blev högsta möjliga. Enligt nuvarande beräkningar kommer det ta 350 år att byta ut alla uttjänta kontaktledningar och stolpar.
I debatten som följde florerade ett antal missförstånd.
För det första: Det faktum att metall vittrar, och således kräver underhåll, är inte en följd av alltför frifräsig avreglering. Därför är det ingenting som kommer lösas av ett förstatligande. Korrossionsskyddsmetoderna är desamma oavsett regeringens politiska färg. Skattebetalarna kommer i alla händelser stå för notan.
Det andra missförståndet handlar om ansvarsfrågan. Regeringen styr riket. Sveriges regeringar har under mycket lång tid underlåtit att allokera tillräckliga medel till Trafikverket, vilket möjligen också lett till Trafikverkets osunda fokus på lägsta pris i sina upphandlingar.
Det tredje missförståndet handlar om fördelningen av arbetsuppgifter i järnvägens ekosystem. Bara för att tågen inte går i tid, betyder inte det att det praktiska svaret alltid ska handla om att tillsätta en kommission. Ingenting hindrar SJ:s VD att tillse att de egna tågen är hela och rena, i stället för att springa på möten hos ett fint exekutivt råd. Ingenting saknas för att regeringen ska allokera mer statliga pengar till järnvägsunderhåll. Inga oklarheter måste heller redas ut innan Trafikverket kan göra om sina upphandlingar.
