Traditioner ska värderas högt
Lika mycket som Lucia är en tradition har debatten om skolornas hantering av firandet kommit att bli det. En omdiskuterad sak under många år var hur Lucior utsågs, sedan har det debatterats om även killar ska få vara Lucior och så har det pennfajtats om sångernas och psalmernas texter. Ska barnen sjunga modernare varianter istället för de gamla med utgångna ord? Och ska barn alls sjunga psalmer i skolan?
I år har ett lokalt inslag i Svt från en skola i Umeå väckt uppmärksamhet. På Mariehemskolan har man valt att hålla en musikföreställning som inte är ett Luciatåg som de flesta av oss känner det. På skolan menar man att Luciatåget är exkluderande och att exempelvis muslimska barn inte har kunnat eller fått delta för sina föräldrar. Därför blir det ett könsneutralt tåg utan religiösa inslag.
Just Luciafirandet är i sig en mycket märkligt blandning av olika traditioner. Ett katolskt helgon, gårdsvaktande tomtar fast ofta i modern amerikansk klädedräkt, pepparkaksgubbar och falsksjungande stjärngossar. Blandningen är helt ologisk men på sitt vis fantastisk. Det är möjligt att det oftast är till för föräldrar och mor/far-föräldrar och att inte alla ungar uppskattar uppträdandet. Men det ger en fast punkt på kalenderåret, något som lyser upp.
Traditioner utvecklas över tid, de är trögrörliga men inte fasta. Högtiderna har kopplingar bakåt i tiden som handlar om årstider, vad som finns att tillgå att äta och behovet av att tillsammans markera att en period har passerats och att en ny har inletts. De flesta traditionella helgdagar vi har i Sverige ser ut på det viset, även dem som i dag kopplas till kristna högtider. Lucia är ett exempel på till synes helt orimlig blandning av inslag.
Det är klart att skolor måste orientera sig efter varje tid. Men utgångspunkten bör vara att traditioner har ett värde, att de knyter ihop och att de intuitivt förklarar vad detta Sverige är för en slags udda plats på jorden. Traditionerna medverkar snarare till förståelse, inte till exkludering. Exkluderande blir det först om man betonar att denna tradition tillhör bara en viss grupp och inte din grupp; därför måste vi ta bort bärande delar ur den så att också du kan vara med – för i det vi hade passade inte du in.
Verklig inkludering handlar om att låta alla vara med och att lära känna varandras traditioner. Man kan vara säker på att det längs vägen kommer att dyka upp nya märkliga blandningar som ingen kommer att förstå hur de egentligen kom till.
Att sjunga en svårförståelig men vacker psalm eller gå med en strut på huvudet har som regel väldigt liten effekt på individers religiösa tro eller icke-tro. Däremot får vi något slags kollektivt minne från det där tåget. Somligt vi bär med oss kommer att vara pinsamt, annat roligt, något en smula jobbigt.
Men det är precis det vad som gör en tradition. Vi ska vara rädda om dem vi har.
