Tio år i skola gör ingen skillnad
Utbildningsminister Anna Ekström är överens med Centerpartiet och Liberalerna om att den nioåriga obligatoriska grundskolan ska bli tioårig, rapporterar DN. Om reformen genomförs kommer stora resurser att läggas på att förändra den formella kompetensen hos personalen i de redan obligatoriska förskoleklasserna. Enligt Anna Ekström är tiden i svensk grundskola en bristvara och leder till svaga kunskaper hos många elever: ”De behöver längre tid än i dag att utvecklas för att nå målen”, säger hon.
Det är en intressant analys. Men stämmer den? Är svårighetsgraden så högt uppskruvad i dagens skola att eleverna inte på nio år klarar av att lära sig det som ska hinnas med? Hur många föräldrar upplever en kunskapsacceleration när förskola och förskoleklass övergår till skolundervisning?
På många platser fungerar förskolan utmärkt, trots ofta knappa resurser. Enskilda pedagoger och förskolechefer är förstås avgörande, men i sina bästa skepnader lyckas förskolan med att anpassa pedagogiken efter varje liten människa. Det har skolan betydligt svårare med. Den elev som kan läsa och skriva när första klass kommer igång riskerar att tappa lusten snabbt när dagarna övergår till klassrumsundervisning på gemensam låg nivå och i långsam utvecklingstakt. Den som har hög intellektuell kapacitet men brister i sociala förmågor har ofta allra svårast att platsa i det svenska utbildningssystemet. Här är det inte tillbringad tid i klassrum som fattas utan insikten om hur de eleverna ska mötas.
De sedan länge tjutande larmen om svenska skolans brister ljuder inte enbart i form av en hög andel som missar kunskapskraven i grundskolan. Larmen hörs också längre upp i utbildningssystemen där eleverna förväntas behärska vad tidigare generationers studenter har klarat av. Det är inte lätt att utbilda lärare om studenterna har stora brister i språkkunskaper och matematik när de börjar på högskolan. Det räcker inte med massor av utbildningsplatser om de tilltänkta nya lärarna inte klarar av studierna. Det fungerar inte heller om utbildningsnivån skruvas ner till en sådan nivå att de mest kompetenta tröttnar eller aldrig söker sig dit. Att göra ett yrke attraktivt för många kan paradoxalt nog handla om att skruva upp kraven, det borde alla politiker som vill ha fler poliser och lärare inse.
Den tioåriga skolan är nu snarare en insats för att försöka hjälpa elever som riskerar att hamna efter för att deras föräldrar har låg utbildning och dåliga kunskaper i svenska. Åtgärden förutsätter då att skolan är rätt plats för barnen att få dessa kunskaper. I en fungerande skolmiljö där övriga elever i hög grad behärskar svenska språket och ligger långt framme i matematik kan ett extra obligatoriskt skolår gynna integrationen. Men om skolan ligger i en redan segregerad stadsdel med låga förväntade resultat och en destruktiv skolmiljö blir det desto svårare. Man ska alltid komma ihåg att det inte är politikers ambitioner eller skolmyndigheters värdegrundsdokument som bestämmer hur en skola fungerar och vilka värderingar som etableras hos dem som går där. Det är eleverna och i bästa fall lärarna på plats som gör det.
Tioårig obligatorisk skola lär varken göra underverk eller fördärva. Däremot riskerar den att ta fokus från de verkliga svårigheterna med svensk skola – eller snarare de brister som har uppstått i övriga samhället och som skolan förväntas lösa.