Tillväxt måste löna sig
Den kommunala utjämningen är så krånglig att inte ens finansmarknadsminister Peter Norman (M) förstår sig på alla dess delar, något han erkände när regeringen på onsdagen la fram sitt förslag till förändringar i systemet. Tanken är att det ska jämna ut förutsättningarna mellan olika kommuner så att den grundläggande servicen för medborgarna blir likvärdig. Samtidigt gör utjämningssystemet att de kommuner som lyckas med att växa bara får behålla en liten del av det ökade skatteunderlaget. Lyckade åtgärder för näringslivet och i annan planering ger nästan inget extra klirr i kommunkassan, eftersom det medför en minskning av bidraget eller ökning av avgiften till utjämningssystemet.
Det är också därför utjämningssystemet aldrig gör någon riktigt glad och utreds gång efter gång, år efter år. Så har då regeringen till slut funnit den rättvisa av rättvisa formler? Nej, knappast.
Kompromissen skiljer sig i viss mån från den utredning som utgör grunden till förslaget. Skillnaden är att kommuner kommer att få behålla en större del av framtida tillväxtökningar i skatteunderlaget. Tolv svenska kommuner och ett landsting – Stockholm – har idag så höga inkomster bland sina invånare att de betalar in till systemet. Vellinge och Lomma är de enda skånska. De kommunerna kommer att förlora mest även i regeringens förslag, men något mindre än i utredningens förslag genom att ytterligare en statlig miljard om året skjuts till. Alla andra kommuner är bidragstagare.
De mesta av systemets pengar– omkring 70 miljarder kronor – tas redan i dag direkt från statskassan och fördelas till kommuner och landsting. Det går bland annat till barnomsorgen. Stora förändringar har skett sedan maxtaxans införande för tio år sedan, då invånare i kommuner på landsbygden har sina barn på förskolan i betydligt högre utsträckning i dag.
Det nya systemet innebär att Trelleborg tappar 168 kronor per invånare i statsbidrag medan exempelvis Skurup vinner 1 329 kronor. För Region Skåne skulle det betyda en dryg hundralapp per invånare.
Det är förstås glada nyheter för de kommuner som får förbättrade förutsättningar. Men systemets grund är osäker. Det rakaste vore ett system där respektive nivå tog ut skatt för de egna åtagandena. Det skulle innebära att staten tog ansvar för de områden där det anses att likvärdighet ska råda och att landsting och kommuner bildar enheter i en storlek som ekonomiskt klarar respektive uppdrag mot medborgarna genom de egna skatteintäkterna.
Regeringen tar ett steg på vägen genom att låta en större del av en ökning i skatteunderlaget tillfalla den enskilda kommunen – 60 procent mot 85 procent tidigare. Det gäller dock inte de rikaste kommunerna som fortsatt får den högsta ”marginalskatten”.
Det är en kompromiss som i alla fall i något högre grad än tidigare förslag kommer att gynna de kommuner som tänker näringslivsvänligt och ekonomiskt långsiktigt.
