Politiksverige har tårtfest
Fokus i svensk debatt har länge legat på Sverigedemokraterna och framför allt de borgerliga partiernas relationer till dem. På senare tid mest i form av Liberalernas ställningstagande om att föredra en borgerlig regering som kan förhandla med samtliga riksdagspartier, i svensk medial och politiskt miljö uttolkat som ”ja till samarbete med Sverigedemokraterna”.
Statsminister Stefan Löfven har uppmärksammats för sina uttalanden om att en Moderatledd-regering som förhandlar med SD skulle riskera att leda till demokratins nedmontering (SVT 30 minuter). I en intervju med Dagens Nyheter fick Stefan Löfven fortsatt utreda frågan, denna gång med anledning av Liberalernas beslut. Tillslaget på den upplagda bollen var välrepeterat: SD är farligt och L är naivt. Men längre in i intervjun fick Stefan Löfven en motfråga om det egna partiets förhållande till Vänsterpartiet Kommunisterna (DN 30/3): ”S lutade sig under många år mot VPK när det partiet hade nära relationer till kommunistiska regimer. Varför skulle inte borgerliga partier kunna hålla en liknande distans till ett samarbetsparti?”
Löfven svarade: ”Det handlar om vad man står för här i riksdagen, inte bara om vilka kontakter man har. Det var illa nog med VPK och kommunister och det fick de veta. Kommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra. Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”
För detta uttalande gällande VPK:s förhållande till demokratin fick Stefan Löfven snabbt rättmätig kritik. Det är för Socialdemokraterna en viktig fråga hur man har hanterat utbrytarna från partisplittringen 1917, ursprunget till det som i dag går under namnet Vänsterpartiet. Man får ändå anta att Stefan Löfven refererar till den del av nutidshistorien när de parlamentariska kommunisterna ofta utgjorde stöd i riksdagen för den socialdemokratiska regeringen. Det samtidigt som underrättelseorganisationer bevakade inre fiender, inte minst kommunister.
Socialdemokraterna dominerade svensk politik under flera decennier, så mycket att partiet kom att förknippas med staten. Samtidigt fanns det borgerlig opposition i varierande skepnader. Emellanåt samarbetade den med regeringen men framför allt såg den till att balansera makten genom att utgöra ett alternativ. Hur långt den reformerande socialismen hade gått om Socialdemokraterna haft makten ohotat går bara att spekulera om, linjerna är många även inom socialdemokratin. Men borgerligheten i vid bemärkelse har funnits där som motkraft när de socialistiska impulserna varit allt för starka, som vid löntagarfonderna.
Få, om ens något, av riksdagspartierna har en helt fläckfri demokratisk historia, och de har under alla omständigheter gjort och gör olika tolkningar av vad demokrati innebär och med vilka medel den får skyddas. Hur ett samhälle skulle se ut om respektive parti haft oinskränkt makt under ett sekel kan var och en fundera över.
Men helt klart är att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har en betydligt mer problematisk nutidshistoria. VPK hade ända in på slutet av kalla kriget starka band till kommunistdiktaturerna i Europa och bara veckor innan den ”antifascistiska skyddsvallen” skulle rämna från trycket av frihetslängtande människor, skickades lyckönskningar från VPK till Erich Honecker: ”DDR:s utveckling ligger oss varmt om hjärtat. Vi önskar er stor framgång i byggandet av socialismen”.
Sverigedemokraterna var då ett nybildat parti, som precis som VPK i partiprogrammet bekände sig till parlamentarisk demokrati, men där ursprunget var rasistiska Bevara Sverige Svenskt. 1995 gjordes det första försöket till reformering av partiet, med partiordförande Mikael Jansson, som bland annat införde uniformsförbud. 2005 tog Jimmie Åkesson över, och en mer medveten omstöpning med sikte mot riksdagen tog vid. En nolltolerans mot rasism har uttalats, mängder av medlemmar har uteslutits men SD har inte förmått att genomföra en ordentlig uppgörelse, vitbok, med sitt närliggande förflutna.
Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är än i dag splittrade rörelser. Det är fantasieggande att föreställa sig den interna kampen om hur socialismen ska uttolkas vid en majoritetsvalseger för Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna är ideologiskt osäkert och kampen pågår om vad man ska vara, en fråga som lär bli än mer akut efter en första valmotgång och definitivt efter att Jimmie Åkesson lämnar partiledarposten.
Det är ett misstag för den som tar det i sig kloka beslutet att förhålla sig till alla riksdagspartier som möjliga att förhandla med, att också ledas in i att det är viktigt att tala om att man hittat många beröringspunkter och rentav ideologisk gemenskap med dem.
Men det är av ett stort inneboende demokratiskt värde att det finns två realistiska regeringsalternativ att välja mellan. Det fungerar som en pågående sakpolitisk revision och som en vakthållning mot korruption. I praktiken måste man då också acceptera att det finns partier i kanterna, mer eller mindre reformerade ur demokratiskt tveksamma läror eller med radikala samhällsomställningsidéer, som behöver hanteras av respektive regeringar. Möjligheten till maktskifte är trots allt en förutsättning för det som kallas demokrati.
Om förtroendet för demokratin ska upprätthållas måste dock de sakpolitiska frågorna få större utrymme. Rentav bör politiska ledare få frågan om vad de vill med landet.
Annars är risken att vi snart inte längre har råd med lyxen att diskutera om oppositionen eller regeringen är farligast för en av världens stabilaste demokratier.
