Annons
Ledare

Petter Birgersson: Tänk om klimatjournalistiken faktiskt har misslyckats

Det kan finnas ett brott som är värre än att förneka klimatförändringar. Att ifrågasätta klimatjournalistiken.
Petter BirgerssonSkicka e-post
Ledare • Publicerad 23 augusti 2023
Petter Birgersson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Huvudstadens klimatbevakare.
Huvudstadens klimatbevakare.Foto: Christine Olsson/TT

Journalistik presenteras gärna som jakten efter den objektiva sanningen. I den verkliga journalistiska handboken står samtidigt något annat i centrum: känslorna hos den tilltänkta publiken. Utan vinkel, utan engagemang, är en story död. Det är två svårförenliga värden, men som varenda verkande journalist tror sig kunna uppnå.

Klimatet är ett tacksamt journalistiskt ämne på det viset. Väderkatastrofer i sig är dramatiska och följderna är skräckinjagande. Människor dör, hus sköljs bort och stora värden förstörs. Det är enkelt att peka på vem som är skyldig till koldioxidutsläppen, det är vi alla människor och allra mest människor i rika länder som Sverige.

Annons

Här finns dessutom ännu en avgörande ingrediens, en uttalad fiende. Det är människor som inte skriver under på undergångsteorins alla delar. Den som har invändningar mot resonemanget är fientlig till vetenskap, och vad värre är – undergräver tilltron till journalistiken.

Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter, formulerar det så här: ”Sådana tankar är möjliga att yttra i Sverige, men de bidrar samtidigt till att så tvivel om såväl journalistikens uppsåt som om själva klimatforskningen.”

Wolodarski skriver det angående en krönika i konkurrenten Svenska Dagbladet av författaren Lena Andersson, tidigare krönikör i just Dagens Nyheter. Wolodarski siktar in sig på att förklara att Andersson är lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, med en av DN refuserad text om Palmemordet som exempel. Med ifrågasättandet av klimatjournalistikens agenda blir den konspiratoriska ådran hos Andersson ännu tydligare, enligt Wolodarski.

Lena Andersson ställer i sin text upp den självklara konflikten – välståndets framväxt genom oljeberoende mot kraven på upptuktelse mot dem som har låtit detta ske: ”En återkommande formulering är den om hur vädret och temperaturen skulle ha varit 'utan människans utsläpp av koldioxid'. Hur då utan? Referenspunkten utgörs tydligen av ett idealtillstånd före industrialiseringen där man drog oxar över torvan och kardade ull för eget bruk.”

Det är ett helt riktigt konstaterande. Som UNDP, FN:s utvecklingsprogram, konstaterade i skriften Blir världen bättre (2015): ”Att gå från en miljard människor som lever i 35 år till en värld med sju miljarder som lever 70 år är en stor förändring.”

Andersson drämmer sedan i retorisk glädje till med: ”Äntligen kom extremvädret till Sverige. Bönderna oroar sig för vätan. Tidningen förklarar att forskarna aldrig har legat mera rätt i sina förutsägelser.”

Det är självfallet så att Anderssons egna väderobservationer och vittnesmål från siciliansk hotellpersonal om ”normal sommar” inte kan ställas mot samlad forskning om klimatet. Men kan hon med detta ifrågasättande verkligen rasera den objektiva klimatjournalistikens långsiktiga förtroendebygge? Eller är det i själva verket en journalistisk öm punkt Andersson petar på?

Kan det vara så att klimatjournalistiken genom sitt tillvägagångssätt har misslyckats? Att det som borde vara uppdraget – att skildra komplicerade samband och motsättningar – drunknar i ivern att tala om hur rätt vi har och hur fel de andra har? Att klimatfrågan görs till religion där man antingen är tillbedjare eller kättare? Att klimatjournalistiken genom sitt förhållningssätt fjärmar sig från många människor, som reagerar med att ta ännu hårdare avstånd?

Tänk om vi inte bara har en klimatkris, utan också en journalistikkris?

Annons
Annons
Annons
Annons