Monika Olin Wikman: Tänk om det vore bra om vi blev färre?

”Vi bör tänka mer på befolkningsfrågan” säger Anders Ahlbom , professor emeritus i epidemiologi på möte ordnat av föreningen Österlenvännerna i Simrishamn. Vi åhörare , rätt ålderstigna , sitter i den vackra konsthallen på Gösta Wernermuseet. Professorn själv är sportigt klädd i rutig skjorta, han ser ivrig ut. Han vet att han kommer att leverera sprängstoff. För kommer planetens hittills fortgående befolkningsexplosion att stoppas, rentav börja minska ? Minska? Vi är ju vana vid att tro att befolkningsökningen pågår ohämmat.

Att vi får allt fler äldre inte bara i Sverige utan i många länder på vår jord är ganska känt. Länder som Japan, Sydkorea, Kina , Italien och Spanien har en snabbt åldrande befolkning. I vårt land har det skett en dramatisk förändring sedan mitten av 1800-talet. Medellivslängden har ökat från cirka 40 år till 83 år  idag.  I grova drag motsvarar detta enligt Ahlbom 3 månader per år eller 2 dagar per vecka eller 18 minuter i timmen. Hisnande. Återstående livslängd vid 65 år har fördubblats och även ökat påtagligt för 80 +. Var går yttersta gränsen? Ahlbom tror att den kommer att röra sig mellan 110 och 120 år.

Men det finns ju en annan kurva säger han. Den handlar om barnafödandet. Fruktsamhetstalen i vårt land kommer på sikt inte att räcka till för att upprätthålla folkmängden. Om den skulle förbli på så låg nivå som 1,5 barn per kvinna, vilket mycket tyder på, kommer vi så småningom att ha en folkminskning på omkring 1 procent per år. Det låter inte så mycket men kan enligt Ahlbom innebära halvering av befolkningen på 75 år. Detta om vi inte har en kompenserande immigration.

Sverige är inte ensamt om att ha låga fruktsamhetstal, flera länder i Europa och tex Kina och Sydkorea har ännu lägre tal. Däremot har länder i Afrika söder om Sahara en hög folkökning. Olika prognosalternativ finns, säger Ahlbom, men även beträffande dessa länder kan inte uteslutas att fruktsamhetstalen går ner på sikt. Och då står vi inför den överraskande verkligheten att jordens befolkning gradvis minskar. Fruktsamhet och dödlighet balanserar då inte längre varandra.

Vi rör oss på stolarna och ser framför oss vårt land och en planet med en växande andel äldre och allt färre yngre. Hur ska det gå med försörjningen, hur många äldre kan samhällena klara utan stora sociala omställningar är frågan. Redan nu är det svårt att få personal till vård och omsorg. Äldres insatser i samhället kan behövas på nya sätt, synen på äldre kanske kan förändras positivt. ”Men för övrigt vem ska köpa våra hus?” säger Ahlbom för att få fart på diskussionen.

Vi applåderar avslutande professorn och är omtumlade. Ska människosläktet för första gången på tusentals år minska sig självt? Kan det i så fall vara positivt på det sättet att slitaget på vår planet kan minska. Vi har fått något att tänka på.