Petter Birgersson: Tänk om Demirok har rätt

Det skulle man kunna föreställa sig är Demiroks största huvudvärk. Ska han bli den partiledare som följer Centerpartiet ut ur riksdagen?

Demirok tycks dock mest fundera över annat. Han har kommit till den för alla politiska intresserade helt väntade slutsatsen att Magdalena Andersson är den statsministerkandidat han och Centerpartiet kommer att stödja, och att det är dumt att kalla Vänsterpartiet tråkiga saker (Expressen 31/10).

Det är ändå optimistiskt av Demirok att tro att hans parti kommer att spela en roll i kommande regeringsbildning. Centerpartiet har gått från att vara ett intresseparti för lantbrukare till att bli ett parti som söker intresse på väljarmarknaden, varhelst det finns en lucka. Annie Lööf lyckades ändå uppbåda en del sådant kring sin person. Muharrem Demirok svävar ännu som en figur med otydliga konturer i dimman. Utom då när det gäller att tala om vilken statsminister han stöder, nästan tre år före riksdagsvalet.

Det är förstås lätt att kritisera Demirok utifrån det faktum att nästa val är flera år bort. Lika nära till hands är det att från borgerligt håll reagera negativt på att Muharrem Demirok slår fast att statsministerkampen kommer att stå mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson. För statsministern heter ju Ulf Kristersson, är moderat och kommer om regeringen håller hela distansen att vara den som går till val som sittande statsminister. Då är det honom oppositionen ställs emot.

Men. Vad om Demirok har rätt? Rätt i så motto att den svenska opinionen –människorna, invånarna, väljarna – ser att läget i Sverige är så akut att det finns två vägval, och att det är Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson som representerar dem?

Medan Ulf Kristersson måste manövrera och regera enligt försiktighetsprincipen så har Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson båda förmånen att gå på hårt. Även om antalet mord och bombningar skulle vända neråt från årets exceptionella nivå, är det numera påtagligt att Sverige sticker ut och att områden som tidigare ansågs trygga inte längre är det. Som ett offer för bombdådet i ett radhusområden i Hässelby tidigare i år uttrycker det: ”Mitt förtroende för statsapparaten är helt borta. Jag sträcker ut en hand och ber om hjälp och jag får ingenting tillbaka” (DN 30/10).

Vad ska en statsminister säga till den som har fått sitt radhus söndersprängt? Vad ska en regering göra åt att varken försäkringsbolag eller räddningstjänst eller polis eller domstolar kan återupprätta förtroendet för institutioner och stat? Och vad ska den göra åt att oron hos vanliga medborgare numera inte går att gömma undan floskler om att trafiken eller badkaren är farligast.

Det finns tecken på att SD numera växer i storstadsområden, enligt SVT/Verians senaste opinionsundersökning, parallellt med att S går starkt. Som opinionsinstitutets Verians Per Söderpalm konstaterar: ”en viss typ av väljare på högersidan, som tidigare röstat på Moderaterna, verkar tycka att SD har högre trovärdighet än Moderaterna i områden som handlar om lag, ordning och integration”.

Muharrem Demirok har inte gjort analysen när det gäller orsak och verkan, och har knappast presenterat något som ger Centerpartiet en plats i att åstadkomma en förändring åt rätt håll i Sverige. Men nog har han sniffat upp att S och SD kommit närmre positionerna som svenskarnas huvudalternativ.

Regeringen och Ulf Kristersson har ännu tid att visa att dess politik ger resultat och till att presentera något inför valet som skänker både tilltro till borgerlighetens förmåga att bekämpa problem och att bygga upp nytt hopp.

Vad som krävs för att komma dit finns det all anledning att återkomma till. Hittills har regeringen dock inte övertygat svenskarna.