Sofia Nerbrand: Taiwan är varken kinesiskt eller en del av Kina

En hel del människor har nappat, särskilt efter att USA:s dåvarande talman i representanthuset, Nancy Pelosi, besökte Taiwan i augusti förra året. Peking ilsknade då till och skickade bland annat ballistiska missiler över ön, ut i Stilla havet.

Det blev en väckarklocka för många taiwaneser: Kina kan faktiskt starta ett regelrätt krig. Även om risken alltid har funnits där så har Taiwans befolkning normaliserat den och därmed inte låtit den påverka deras liv alltför mycket. Har de beredskap i hemmet är det minst lika mycket för att klara en större jordbävning eller tyfon.

Men nu har medvetandegraden om krigsrisken stigit.

TH Schee förklarar att hans land svävar i limbo sedan 1900-talet. Å ena sidan är det inte ett erkänt land – i FN fick Kina ta över stolen från Taiwan 1971. Å andra sidan är Taiwan ett modernt, rikt och fritt samhälle. En av de friaste och mest välmående demokratierna i denna del av Asien.

I de nybyggda delarna av huvudstaden känns det som att man befinner sig i det rika norra Kalifornien. Här finns gott om eleganta butiker, kontor och kaféer. Storslagna hotell och lyxiga varuhus. Med den skillnaden att det är en homogen skara människor här. Inte många andra västerlänningar syns till och den begränsade invandringen kommer från Filippinerna, Vietnam och Indonesien. Den överväldigande majoriteten av de 23 miljoner invånarna är hankinser.

En annan slående sak är att allt är så rent, prydligt och välordnat. Alla man möter är generösa, artiga och hjälpsamma. På tunnelbanestationerna köar alla lugnt åt ena hållet vid markeringarna för vart tågvagnarna kommer att öppna sig och väntar tills alla har hunnit kliva av innan de stiger på.

Tilliten är hög i samhället, påpekar statsvetaren Lev Nachman över en islatte på Starbucks. Han kommer själv från Kalifornien, men är nu verksam på National Chengchi University i Taipei, och säger att det är mycket enklare att leva här. Lägger du mobilen på kafébordet kommer ingen att stjäla den.

Han förklarar också att en enda fråga dominerar all taiwanesisk politik och det är vilken relation man ska ha med Kina. Befolkningen är delad, mellan dem som vill ha mer diplomatiska förbindelser och dem som avvisar alla kontakter med kommunistdiktaturen. Men att gå samman med Kina är uteslutet för 98 procent av befolkningen – om inte Kina blir en demokrati och det lär inte hända.

Befolkningens identitet har också förändrats på senare år: fler och fler anser sig bara vara taiwaneser, medan färre säger sig vara både kines och taiwanes. Blott 5 procent ser sig som bara kineser.

Taiwans och Kinas historia, ekonomiska utveckling, politik och kultur har haft två olika utvecklingar. Taiwan och Kina skiljer sig därför mycket åt, det är två olika samhällen. Precis som USA skiljer sig från Storbritannien trots att många har förfäder därifrån och talar engelska fast med olika dialekter.

Att ingå i Kina vore därför för de flesta taiwaneser lika absurt som det vore för amerikaner att inordna sig under det brittiska kungahuset i dag.

Journalisten Yian Lee menar att Taiwan visar att de två vida skilda politiska systemen påverkar befolkningen: Det är ”one system, but two different countries”, och anspelar på devisen för Hongkong som skulle gälla efter att den brittiska kronkolonin hamnade under kinesiskt styre 1997: ”one country, two different systems”.

Men kommunistregimen i Peking drog in friheten och slog ner demokratikämpar i Hongkong 2019. TH Schee, som tidigare bodde där, berättar att alla hans vänner antingen har lämnat Kina eller har tystnat helt. Eller mer korrekt tystats.

Detta har också gjort intryck på taiwaneserna. Det råder ingen tvekan om att diktatorn Xi Jingping är beredd att använda brutalt våld mot etniska kineser för att skapa ett, i sitt tycke, perfekt Mittens rike. Ett land, två system fungerar helt enkelt inte.

Lev Nachman konstaterar att det enda som kan få konflikten med Kina att försvinna är att Peking slutar att göra anspråk på Taiwan: ”Och det kommer inte att hända under vår livstid”.