Ta hela Sverige på allvar
Dåden i Vetlanda blev en brutal påminnelse av vikten om polisiär närvaro även i mindre svenska orter. I det fallet var det poliser från Eksjö som först kom till platsen, 16 minuter efter första larmet till 112. Vetlanda har egen polisstation och det fanns också poliser i tjänst vid tillfället, har Dagens Nyheter rapporterat om. Lokalpolisområdeschefen Jonas Lindell svarade DN att det inte är säkert att den närvarande personalen – om den ens befann sig i polishuset – hade kunnat vara på plats snabbare: ”Som utredare på polishuset kanske man sitter och håller telefonförhör. Man är inte utrustad, man har inte skyddsvästen på sig, den är i omklädningsrummet och man är inte uniformerad.”
I det enskilda fallet kan det ses som ett misslyckande att polisen i den egna kommunen inte kunde agera i ett akut ärende. Samtidigt får det ses som en bedrift att den ingripande styrkan från Eksjö befann sig på plats efter 16 minuter, och ytterligare tre minuter senare hade skjutit mannen i benet. Mellan centralorterna i de två kommunerna är det med normal bilhastighet en dryg halvtimme.
På många håll i Sverige kan man inte räkna med att ingripande polis ska komma rätt utrustad till rätt plats på så kort tid. I Skåne är det långt ifrån alla kommuner som har egen polisstation, även om lokalpoliser finns. I en genomgång som Sydsvenskan gjort är det Simrishamn som tillsammans med Broby och Osby som har längst tid för att en insatsstyrka ska nå fram, någonstans runt en halvtimme från Hässleholm, Kristianstad respektive Ystad.
I ett nordligare perspektiv är det skånska tidsperspektivet ändå inga avstånd att tala om. Även i de fall det finns mindre lokala polisstationer är det – som Vetlanda visar – inte säkert att det finns personal i tjänst som kan agera mot en eller flera våldsmän.
Att upprätthålla och stärka polisnärvaron är bara en liten del av statens grundfunktioner, om än nog så viktig. Om medborgarna lokalt hade fått göra en prioritering över de egna skattemedlen hade säkert en större slant gått till polisen, både för dess förbyggande roll och för förmågan att ingripa när allvarliga våldsbrott inträffar. I dag har man som kommuninvånare genom sina lokala representanter nästan obefintlig möjlighet att direkt påverka de prioriteringarna.
Tryggheten i småstäder och på landsbygden är en sak som under många år har underskattats i svensk politik. De problem och motsättningar som på olika sätt drabbar storstäderna och utanförskapsområdena syns också i många svenska mindre städer. Politiska beslut får faktiska följder ute i landet som ska hanteras där.
Att som rikspolitiker förhålla sig till landsbygdens och glesbygdens verklighet handlar mindre om förslag om speciella låneregler för nybyggen eller avskrivningar av csn-lån för den som flyttar till utvalda kommuner. Det handlar mer om att hålla löftet om grundläggande samhällsfunktioner. Som polisen och vården. Men också att vägarna lagas, att koppartråden till telefonen inte kapas innan fullvärdig ersättare finns och att elnäten levererar. Debatter om friskolesystem flyger också över huvudet på en stor del av Sveriges befolkning när det i stället handlar om det finns någon skola över huvud taget i närheten, eller om man kan få tag på kompetenta lärare.
Om staten brister i de delarna hjälper det föga att som politiker framhålla sina egna värderingar och höga ideal när det gäller regeringssamarbeten. Den politiker som kan redogöra för det egna ansvaret för oönskade följder av beslut man har varit med om att fatta och förklara hur man är beredd att åtgärda sådant som inte har gått som tänkt, hade haft mer respekt att vinna. Tyvärr ser vi väldigt lite av den typen av självrannsakan i svensk politik.
