Ta frågan om religiös klädsel på allvar
I många kommuner lyfts frågan om att anställda i de egna verksamheterna bär religiösa plagg och symboler. Oftast handlar det om sverigedemokratiska motioner som motsätter sig detta. I Trelleborgs kommunfullmäktige var på måndagen åter ett sådant ärende uppe, men debatten hade kunnat utspela sig i nästan vilket svenskt fullmäktige som helst. I det här fallet handlar det om slöjan i förhållande till hygien i äldrevården. SD hävdar att bruket av slöja inte är förenligt med hygienregler.
Tyvärr lyckas sällan debatten ta språng ur fasta principer, utan ligger oftast platt på det känslomässiga planet. Så blev det också i Trelleborgs kommunfullmäktige.
Replikskiftena kom att handla om hur cigarettrök söker sig uppåt mot huvudduken och fastnar där, liksom mer förväntade motargument om att SD inte respekterar religionsfriheten men bara riktar in sig mot slöjan. In smög sig också funderingen om att slipsen kan anses vara en kristen symbol.
Precis som i andra fall om förbud mot huvudduk eller inte i skolor och andra kommunala inrättningar verkar det svårt att komma till den principiella kärnan. Möjligen närmade sig den halsbrytande slipsdiskussionen det, på sitt sätt. Inte heller domar i sakfrågan – som i fallen med Skurups och Staffanstorps kommuner – har varit tillräckligt vägledande, utan snarare understrukit svårigheterna.
Att reflexmässigt ta ställning till sakfrågor på grund av varifrån förslaget kommer är alltid en svaghet. Den egna inställningen blir knappast genomtänkt och välgrundad om man gör det så enkelt för sig.
Det finns principiella ingångar på religiös eller politisk klädsel som offentliganställd. Det handlar om tjänstemannarollen, att man är neutral inför medborgarna. Man är inte representant för sig själv som tjänsteman. Man representerar i vid bemärkelse staten, det offentliga.
Att kräva uniform eller neutral klädsel för dem i de yrkena är inte per definition en inskränkning av religionsfriheten. Tvärtom går det på god grund att hävda att det i själva verket är ett skydd för religionsfrihet, politisk frihet och yttrandefrihet. Och då i lika stor grad för medborgarna i allmänhet som för tjänstemannen själv.
Tjänstemannen kan så fort han eller hon lämnar arbetet ikläda sig sin privata roll, vara med i vilket parti vederbörande önskar, gå till det församlingsrum som önskas, avstå från att gå till något församlingsrum, sätta partinål i kavajen, bära kors runt halsen, sätta kippa eller hijab på huvudet, rita satanistsymboler på jackan eller rentav gå i Östers fotbollströja. Allt det med hänvisning till att man då är privatperson och har rätt till alla de friheter som staten garanterar medborgarna. Så fort man inträder i tjänstemannarollen är man dock åter just representant för staten, den sekulära och opolitiska, den som inte är med i Skånedemokraterna eller Kalle Anka-Partiet, inte tillber Oden framför Zeus, inte håller det ena laget före det andra.
Tydligast är det i uniformsyrken. Polisen är det absolut främsta exemplet. Här bör uniformskravet vara tydligt och enhetligt. Hos polisen ska inte det förekomma något som antyder att tjänstemannen företräder något annat än myndigheten. Ett sverigedemokratiskt demonstrationståg ska inte behöva möta den vänsterpartistiska polisklubben, eller tvärtom. Fotbollshuliganer ska inte ha klubbmärken på kravallpolisens hjälmar att förhålla sig till. Vittnen ska inte kunna kräva poliser av viss religiös tillhörighet för att yttra sig.
I andra yrken är det inte lika självklart. Man kan argumentera för att elever ska kunna se mångfald även i politiska och religiösa yttringar hos lärare, att patienter och omvårdnadstagare ska klara av detsamma. Att professionaliteten är det viktiga alldeles oavsett vad man bär för symboler eller kläder. Den totala renheten från symboler och yttringar lär också vara omöjlig att uppnå i de mer personliga sammanhang detta handlar om. Det riskerar också att bli auktoritärt. Men att lärare eller elever inte vågar visar sin religiösa tillhörighet på grund av rädsla, eller att bara vissa grupper på en skola vågar göra det, är också ytterst allvarligt. Liksom att elever eller lärare känner sig tvungna av omgivningens tryck att ta på sig exempelvis huvudduk. Utgångspunkten bör därför även här vara neutral klädsel.
Diskussionen är viktig. Kraven på att få bära med sig den egna personen – eller i värsta fall andras krav på den egna personen, hedersproblematiken ska aldrig underskattas – in i yrkes- och tjänstemannarollen växer. Det framförs ofta som rättigheter och individuella friheter. Men friheterna försvaras bäst av en sekulär och neutral stat, vilket också innebär att dess företrädare i största möjliga utsträckning bör uppträda neutralt, både i handling och klädsel.
Debatten om detta hålls inte bäst i kommunfullmäktigesalar. Den kan inte heller överlåtas till jurister eller domstolar. Den måste högt upp på den politiska dagordningen på riksplanet, så att det blir tydligare vilka idéer partierna har om hur den neutrala och sekulära staten ska säkras och hur privatpersonens rättigheter ska särskiljas från tjänstemannens uppdrag som statens företrädare. Eller för all del vilka idéer partier har som kan undergräva den sekulära staten – med gott eller ont uppsåt.
