Petter Birgersson: Sveriges farliga utanförskap

Det är i sig väl, den nordiska gemenskapen har vanvårdats allt för länge. Men för att uppbåda ett riktigt skarpt intresse för Finland krävdes en gemensam fiende – Ryssland.

Den finske presidenten, tillika överbefälhavare, har sedan han tillträde 2012 haft ett stort antal möten med Vladimir Putin, i person och över telefon. Det gör att Niinistö också har en klar uppfattning om Putin. Den bygger på att allt som sägs från Putin måste tolkas mellan raderna och att den som visar svaghet snabbt blir ett offer: ”Man måste vara bestämd och mycket stark om ryssarna kommer till din tomt, försöker göra intrång på ditt revir.”

När Putin 2021 i sina tal började tala tydligt om en rysk intressesfär med formuleringar om att Nato inte skulle utvidgas, förstod Niinistö det som en avgörande förändring för europeisk säkerhet och att Putin kränkte Finlands självständighet. Det tände försvarsinstinkten hos presidenten: ”Vi har alltid haft inställningen att det är Finland självt som avgör om vi skulle gå in i Nato eller inte!”

Niinistö förklarar i sitt sommarprogram, på finskt avskalat vis, att han försökte väcka den svenska regeringen. Han ringde Magdalena Andersson den 6 januari 2022 och ”undrade lite varför man inte hade reagerat så mycket i Sverige”.

Den socialdemokratiska regeringen höll fast vid linjen att en förändring från svensk sida var fel. ”Det skulle inte gagna stabiliteten i den här allvarliga situationen.” som Magdalena Andersson uttryckte det i riksdagen några dagar senare. (Europaportalen 12 januari 2022)

Vid ytterligare ett möte, i februari 2022, när det stod allt klart för alla med öppna ögon att Rysslands mobilisering inte var en skrämselövning, framförde den finske presidenten till den dåvarande svenska försvarsministern Peter Hultqvist att Finland diskuterade Natomedlemskap: ”Jag förvarnade honom, kan man säga, för det som skulle komma.”

Ett fördjupat samarbete mellan Sverige och Finland, det räcker inte, hade Niinistö insett, de svenska trevarna till trots. Nato krävdes för att skydda landet.

Finland var därmed betydligt mer förberett än Sverige på vad som krävdes. Men Sverige kom snart traskande efter, även om det dröjde ett tag in på kriget innan Magdalena Andersson fullt ut insåg betydelsen av Rysslands invasion och raskt ändrade inställning till Nato. Hon ändrade åsikt åt sig, åt regeringen, åt Hultqvist och åt det socialdemokratiska partiet. Det hann bli maj 2022.

Så kom det att heta att Sverige och Finland skulle gå in i Nato hand i hand. Vi vet nu hur det gick med det. Niinistö fick Ungern och Turkiet med sig, Orban och Erdogan hade haft ett gemensamt möte där de kommit överens om att ge tummen upp till Finland men att samtidigt neka Sverige.

Niinistö säger i sommarpratet: ”För mig var det viktigt att vi i Finland inte hade agerat för att separationen skulle ske.”

Men den svenska handen släpptes. Niinistö försöker ursäkta sig och framför att Finlands Nato-medlemskap inte är fullbordat förrän Sverige är med. Men det har snart gått fem månader sedan den finska flaggan hissades utanför Natos högkvarter i Bryssel. Fortfarande leker den turkiske presidenten med Sverige, allt medan mannen i Budapest hänger på och spelar Allan.

Sverige är inte längre storebror åt Finland. Finland är fullt ut med i EU och euron. Finland har fått Nato-alliansens skydd mot Ryssland. Sverige befinner sig i ett utanförskap som är dyrt och farligt.

Under tiden gäller det mer än någonsin att vi vaktar vår tomt.