Sverige kommer att prövas igen
Efter SVT:s senaste partiledardebatt intervjuades statsminister Stefan Löfven av Expressen TV. Stefan Löfven förklarade då att den kritik som Moderatledaren Ulf Kristersson i debatten riktat mot regeringens migrationspolitik var felaktig. Löfven sa om Kristersson: ”När han satt i regeringen var det en liberal migrationspolitik. Jag är den statsminister som har lagt om migrationspolitiken.” Senare i samma intervju förklarade Löfven hur viktigt det var att han blivit statsminister och inte Ulf Kristersson, eftersom SD-beroende inneburit en osäker och farlig väg.
Löfven skryter alltså först med att han stramat åt den slappa migrationspolitik som Alliansregeringen, med Ulf Kristersson som minister, förde. I nästa andetag framhåller Löfven att han stoppat Kristersson från att styra med stöd från SD vars invandringspolitik anses för hård. Logiken är inte glasklar.
Statsminister Stefan Löfven uttalar sig dessutom numer om att antalet flyktingar Sverige tar emot ska ner (Sydsvenskan 9/10). Men när han gör det blir det till en intern regeringskonflikt, där Miljöpartiet tar avstånd och där utrikesminister Ann Linde ser sig tvingad att förklara att Stefan Löfven uttalat sig som partiordförande och inte statsminister.
Sverige har en regering som är skakig till både konstruktion och innehåll. Men det är inte bara regeringen som har trubbel i dagens politiska Sverige. När migrations- och integrationspolitiken under de senaste åren hamnat i fokus av debatten är det av en självklar anledning. Det svenska samhället och dess offentliga välfärdssystem påverkas i hög grad av invandringen av fattiga människor med låg utbildning. Om det under ett par decennier gick att tro att det handlade enbart om en förortsfråga har det blivit uppenbart att många kommuner får hantera skolor, sfi, bostäder, ökade utgifter för ekonomiskt bistånd, dyra ungdomsplaceringar och i värsta fall ökad brottslighet. Där befinner sig flera svenska kommuner i dag, fyra år efter den förra akuta flykting- och migrationsvågen genom Europa.
När kriget i Syrien nu återigen har eskalerat till ett nytt nödläge, med möjliga och omöjliga allianser till följd av den gamla stormakten USA:s agerande, EU:s uppenbara svaghet när det kniper och Rysslands tvetydiga roll, riskerar Europa och Sverige att åter möta en stor mängd krigsflyktingar. För att klara detta på ett bra sätt behövs stabila välfungerande samhällen. Med klara regelverk kring uppehållstillstånd under de senaste decennierna, stramt men korrekt tillämpat, hade förutsättningarna varit betydligt bättre för det.
Kravlös integrationspolitik och svek mot förorterna i decennier lade en svajig grund, Med omfattande anhöriginvandring med obefintliga krav på egenförsörjning, även vad gällde arbetskraftsinvandring, och speciallagar som gymnasielagen, ökade pressen på välfärdssystemen och kommunerna. När politikerna sent nått en mognad i migrationsdebatten har verkligheten plötsligt hunnit i fatt dem. Tyvärr sker det i en tid när en ny akut flyktingkris hotar. Nu måste åter klara av att tänka kring hur Sverige ska agera för att bäst hjälpa de mest lidande. Om en stor mängd krigsflyktingar nu kommer till Europa och till Sverige ställs vi inför en verklighet där det moraliskt inte kommer att gå att säga nej. Det finns ingen uppgörelse inom räckhåll för EU som kan förändra den saken.
De gamla ledande partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, har på sina axlar att det inte i tid formades en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Det går att jämföra med såväl försvaret som de offentliga finanserna – det är i kristider som den tidigare förda politiken prövas. När kriget kommer och två ledare står och pekar finger på varandra om vem som har sparat mest på försvaret är det för sent. Mitten i migrationspolitiken – som inte utgörs av MP, C och V – måste samlas för att klara av ytterligare en akut situation och på lång sikt bygga något stabilare som står pall för att hjälpa dem som bäst behöver det när det behövs som mest. Förutsättningarna är tyvärr sämre än de borde ha varit.
