Sverige i eurobåten
Skuldkrisen i euroområdet och den turbulens den satt igång på valuta- och aktiekurser och räntor den senaste tiden är en tydlig illustration av utmaningarna framöver i vår del av världen.
De kraftiga kasten på marknaderna visar också hur sårbar en liten och öppen ekonomi som den svenska är för vad som sker i omvärlden. Mer än hälften av den svenska bruttonationalprodukten härstammar från exporten. Går det dåligt i de länder vi handlar med går det dåligt för svensk ekonomi, hur välskötta statsfinanser vi än har och vilka premier det än kan ge på marginalen från nervösa placerare på sikt.
Vare sig vi vill eller inte sitter vi därför i samma båt som resten av EU:s länder. Sverige har som land ett starkt intresse av att det går bra för euron, trots att vi står utanför den gemensamma valutan och regeringen inte får vara med och fatta de riktigt avgörande politiska besluten som påverkar oss.
Av allt att döma tycks den gångna veckans turbulens ha fått unionens regeringar och finansministrar på rätt spår. Det historiskt stora räddningspaket som klubbades härom veckan skapade bara andrum att ta tag i problemen, men som finansminister Anders Borg konstaterat ska man inte överdriva den tid som EU har på sig att återställa förtroendet hos hushåll, banker och företag. Det gäller att skrida till verket snabbt och göra rätt saker.
Det tyska förbudet förra veckan om att tillfälligt förbjuda nakna blankningsaffärer i vissa tillgångar – att investerare säljer till exempel statsobligationer de ännu inte äger utifrån förväntningar på hur värdet kommer att förändras – är ett exempel på att göra fel saker. Beslutet var inte förankrat i andra EU-länder och skapade genast både frågetecken kring politisk osämja när enighet behövdes som mest och osäkerhet kring vad som är att vänta av den nya finansmarknadsreglering inom unionen som ska komma på plats.
Det EU snabbt måste presentera och till slut tycks förstå allvaret av är en finanspolitisk disciplin värd namnet, som övervakas och sanktioneras på ett trovärdigt sätt, och en politisk krisberedskap att snabbt skrida till verket om mörka moln tornar upp sig i ett medlemsland. Saktfärdigheten i Greklandsfallet förskräcker.
EU har som bekant redan en stabilitets- och tillväxtpakt. Nu ska den alltså bli mer än en pappersprodukt. Men då är det viktigt att inte bara betona stabiliteten som är en nog så stor utmaning, utan även tillväxten. Den har också varit ett sorgebarn och blir ett allt större problem i takt med att konkurrensen från nya snabbväxande länder tilltar.
Det budgetsaneringsarbete som nu påbörjas i flera euroländer kommer att påverka tillväxten negativt. Därför är det extra viktigt att det kombineras med strukturreformer som ökar konkurrenskraften i ekonomierna. Först då har EU:s länder – inklusive Sverige – lärt sig läxan.