Sverige är bombskadat
Säkerhetssituationen i Sverige är allvarligt försämrad. Bomdåd, utförda terroristattacker eller planerade sådana som riskerar slumpmässiga människors liv är ett faktum. Den bomb som tidigare i somras exploderade i Linköping och förstörde ett flerbostadshus och en stor mängd lägenheter hade en sprängverkan av militära mått. SVT och DN rapporterar något diffust om 15-20 kilo ”räknat i konventionellt civilt sprängmedel ”, som jämförs med 0,5 till 1 kilo som använts i sprängdåd i exempelvis Malmö.
”Man måste inse att risken för att någon person skall bli skadad eller dödad är nästan 100 procent” skriver nationella bombskyddets utredare om explosionen. Den som har varit på plats och sett skadorna på husen förstår att det inte är en överdrift, det är svårt att förstå hur det inte slutade betydligt allvarligare med flera dödsfall. Händelsen är inte isolerad. En mängd mindre sprängdåd har utförts runt om i Sverige, bland annat mot stadshuset i Landskrona. Sprängningen vid Skattestyrelsen i Köpenhamn misstänks ha utförts av svenska medborgare, vilket har utlöst en mindre politisk konflikt mellan nationerna.
I ett fall tidigare i veckan utrymdes bostadsområdet Garnisonen i Linköping (det är inte första gången) efter att en stulen moped som skulle återlämnas till ägaren visade sig ha sprängmedel under sadeln. Mopeden hade beslagtagits två veckor före sprängdådet vid hyreshuset. När den skulle oskadliggöras gick det inte helt som tänkt och istället sprängdes polisförrådet och omliggande byggnader, inklusive rutorna på ett dagis, skadades.
Linköpingsborna är numer på helspänn och polis och nationella bombskyddet får rycka ut när misstänkta föremål upptäcks eller smällare bränns av. Hur stor risken är för ytterligare ett sprängdåd och vem som låg bakom är osäkert, polisen kan bara uttrycka att man förstår att allmänheten är orolig.
På fredagen avspärrades återigen ett stort bostadsområde under flera timmar. Strax efter att det avblåsts och det misstänkta föremålet befunnits vara ofarligt utrymdes Linköpings universitets Campus efter hot. Situationen är krisartad, effekten av bomben tidigare i somras måste anses tangera terrorismens. Stor förödelse, allmän utbredd rädsla – det är just de här följderna, inklusive personer som utnyttjar situationen för att skrämmas ”på skoj”, som gör läget efter ett större sprängdåd så allvarligt. Linköping har stadsfest i helgen. Vem tar med sin familj i lugn förvissning om att inget händer? Vem håller sin tonåring hemma?
Det borde leda till politisk aktivitet och en allvarlig diskussion om hur de samhälleliga resurserna ska utnyttjas för att mota detta. Svensk nationell säkerhet kan inte längre diskuteras med vare sig Ådalen eller konventionella krig mellan nationer som utgångspunkt. Verkligheten är en annan 2019. Räcker traditionella polismetoder efter bombdåd mot flerbostadshus? Krävs nya befogenheter för att agera i ett sådant nödläge? Krävs militär kompetens?
Vad vi vet är att det krävs en regering som visar att den tar saken på allvar som förklarar att alla tillgängliga resurser sätts in för att hjälpa Linköping. Det har vi inte. Vi har en historiskt svag regering.
Barn rånas på värdesaker, äldre rånmördas för en bil, bomber sprängs i svenska städer. Samtidigt står statsministern och på allvar talar om Danderyd och Djursholm som nationens stora problem. Medierna gör en moderat riksdagsledamots twittrande till huvudsak. Den svaga regering möts av en ännu svagare och sönderslagen opposition.
Man får lust att utbrista: För helvete, ta tag i det här. Så vi gör det: För helvete, ta tag i det här.
