Svensk tillväxttorka
Vill du bo kvar i hemkommunen men ändå göra karriär? Bli toppbyråkrat i kommun eller landsting! Utanför storstadsområdena är det ett givet råd till den ambitiösa ungdom som vill leva ett gott liv och placera sig högt upp i inkomstligan.
När lönenivåerna för chefer i offentlig sektor diskuteras jämförs de ofta med dem i det privata näringslivet. Motsvarande chefsposition med lika många underställda skulle ge ännu mer betalt där, heter det. Det är förmodligen sant. Det illustrerar dessvärre bara ett problem: att det finns få företag som kommer upp i närheten av kommuners och landstings storlek. I Skåne 2012 fanns inget privat företag bland de tio största arbetsgivarna. Landstinget, sju kommuner, Lunds universitet och Polisen utgjorde tio i topp-listan.
De allra flesta företag är betydligt mindre. Av Svenskt Näringslivs 60 000 medlemsföretag är det mindre än 1 procent som har över 500 anställda. När det i medierna beskrivs hur vd-lönerna stiger är det de företagen det gäller. Men det är inte vanliga vd-löner.
I familjeföretag är ägarens inkomster helt beroende av hur företaget presterar. I uppbyggnadsfaser och i sämre tider får anställdas löner och villkor gå före. Företagaren kan inte på samma sätt ta del av det utbredda socialförsäkringssystemet. De utgår ifrån att man är anställd. Det är också därför ordet ”anställningsbar” fått en så central roll i svensk debatt.
Men nya företag växer inte ur anställningsbara individer. Det behövs människor som är riskbenägna, kan tänka i egna banor och är beredda att jobba mycket mer än något kollektivavtal stipulerar.
För de allra flesta byråkrater och politiker, även duktiga sådana, är det en avlägsen värld. Därför blir det också svårt för dem att orientera sig i hur företagande ska understödjas. Det blir nya offentliga insatser med myndigheter som ska främja tillväxt eller förslag på diversifierade arbetsgivaravgifter i utanförskapsområden eller på landsbygden. Det är de medel som politiker, från vänster till höger, anser sig kunna ta till. Men problemet är inte att det finns vissa geografiska områden där företagande är för ovanligt och lönar sig för dåligt. Det gäller överallt. Ska risktagande uppmuntras så måste det också premieras när det lyckas, oavsett var det sker. Det måste vara tillåtet att misslyckas, för att våga pröva igen. Det krävs radikala grepp med skattereformer, en ny översyn av socialförsäkringssystemen och en offentlig sektor som koncentrerar sin verksamhet till kärnan med skola, vård och omsorg.
Få politiker har en sådan agenda. De är allt för bundis med byråkraten och inte tillräckligt bekant med entreprenören.
