Naomi Abramowicz: Svensk lag måste gå före romsk kultur
Journalisten Jenny Strindlöv har gjort en djupdykning i ett fenomen som har fått alltmer uppmärksamhet de senaste åren: romska rättegångar. I boken ”Romani Kris – Parallella rättegångar i Sverige” (Mondial förlag 2024) berättar Strindlöv om hur konflikter mellan romer hanteras i ett eget system. Domarkåren består av äldre män, och det är inte ovanligt att kvinnors oskuld eller heder prövas i så kallade rättegångar som livesänds på Facebook.
Men redogörelsen av romani kris är inte bokens största behållning. Nej, det är spänningarna som Strindlöv beskriver mellan två svårförenliga politiska mål: att romer ska få bevara sin egen kultur, och att romer ska ges samma möjligheter som andra.
För drygt tio år sedan antog den dåvarande alliansregeringen en långvarig strategi för romsk inkludering. Målet var att den rom som fyller 20 år 2032 skulle ha likvärdiga chanser som en icke-rom. För att nå dit skulle man använda sig av strategier som romsk delaktighet och romskt inflytande, exempelvis genom kommunanställda brobyggare som själva är romer.
Av Strindlövs granskning framgår att vissa av insatserna för romsk inkludering snarare riskerar att leda till romsk exkludering. Hon har intervjuat såväl lärare som socialsekreterare som har erfarenhet av att arbeta med romska brobyggare – och den är allt annat än god.
Exempelvis beskriver en lärare hur hon försökte få hjälp av en brobyggare för att förklara för en elevs familj att flickan behövde vara mer i skolan. Då fick läraren en tillrättavisning från brobyggaren som menade att flickan inte kunde förväntas komma till skolan när en äldre släkting var sjuk och behövde hjälp, utan det var något som skolan behövde rätta sig efter eftersom det var en del av romsk kultur att hjälpa äldre.
En socialsekreterare berättar att när romska brobyggare involveras i LVU-förhandlingar mellan socialtjänsten och familjen leder det ofta till en föreläsning från brobyggaren om varför barnet bör få stanna i sin biologiska familj. Även om barnet är vanvårdat eller har akut behov av vård. ”De tycker aldrig att det finns skäl att omhänderta barnen”, säger socialsekreteraren.
Den romska inkluderingen kompliceras ytterligare av den spända relationen mellan romer och den svenska staten. Det finns en väldokumenterad historia av hur romer har diskriminerats av det svenska samhällets institutioner. Men viljan att kompensera för gamla misstag riskerar att leda till nya.
Förut stängdes romer ute från svensk skola, i dag finns det en tolerans för att romska barn har lägre närvaro i skolan även om det riskerar att leda till försämrade livschanser. Tidigare togs romska barn från sina föräldrar på grund av statligt sanktionerad rasism, i dag finns det en risk för att de får stanna kvar i sina ursprungsfamiljer även om de utsätts för vanvård.
Goda intentioner kommer inte att hjälpa flickan som går ut nian utan godkända betyg, eller pojken som inte får den omsorg han behöver av sina föräldrar. Om romer som växer upp i Sverige i dag ska ha lika goda livschanser som alla andra behöver samhället sluta acceptera social utsatthet bland romer av rädsla för att råka trampa fel.
