Ledare

Svend Dahl: Liberaler – det är inte fult att lösa folks problem

Krönika Artikeln publicerades
Populistdräpare Torkild Strandberg (L)
Foto: Johan Nilsson/TT
Populistdräpare Torkild Strandberg (L)

Sverigedemokraterna är en nödbroms för väljare som menar att samhällsutvecklingen går åt fel håll.

Om man vill förstå hur SD blivit Sveriges största eller näst största parti bör man ta fasta på opinionsanalytikern Torbjörn Sjöströms beskrivning. Men det innebär också att den intressanta frågan för andra politiska partier borde vara hur man ska kunna erbjuda väljarna en alternativ färdväg, eller “nya spår”, som Sjöström beskrev det på ett seminarium hos opinionsinstitutet Novus i slutet av förra året.

Ändå ägnar ledande politiker sig fortfarande, snart tio år efter att SD kom in i riksdagen, åt att diskutera hur man ska förhålla sig till nödbromsens existens och till att stora väljargrupper valt att använda den. Kanske handlar oförståelsen inför en knapp fjärdedel av väljarkårens agerande om grundläggande skillnader i perspektiv.

Häromåret publicerades boken “The Road to Somewhere”. I boken beskriver den brittiske journalisten David Goodhart hur vår tids stora politiska konflikt står mellan människor som värdesätter stabilitet och identifierar sig med en viss geografisk plats eller klasstillhörighet och dem som formar sina identiteter utifrån utbildning och karriär, och som ständigt är beredda att bryta upp – ”någonstansare” och “varsomhelstare”.

Medan de senares perspektiv kommit att dominera både politik och media har förståelsen för dem som bara vill fortsätta att leva sina liv på en plats där de trivs och som de känner igen blivit allt mindre. Det är en tankegång som är värd att ha i minnet när det presenteras undersökningar som visar att de som stödjer SD i markant lägre utsträckning än andra partiers väljare upplever att politiker lyssnar på dem eller respekterar det sätt de valt att leva på.

När många platser förändrats, på grund av stor invandring under kort tid eller ekonomiska strukturförändringar, har politiker från vänster till höger inte haft så mycket mer att säga än att alla borde omfamna förändringen.

Nyligen publicerade Dagens Nyheter ett reportage om hur det gamla socialdemokratiska fästet Bjuv förvandlades till en kommun där SD och S i senaste valet blev jämnstarka med en tredjedel av rösterna vardera, och där sverigedemokraten Mikael Henrysson nyligen tog över posten som kommunstyrelsens ordförande. Många Bjuvbor som väljer SD må lufta en misskött invandringspolitik som huvudskäl, men det handlar också om förlorad framtidstro och känslan av att vara bortglömda.

När Findus för fyra år sedan lade ner sin ärtfabrik i Bjuv, och 450 personer förlorade jobben, var ledande S-politiker snabba att åka dit och demonstrera. Men lika snabbt som de dök upp försvann de igen, och det utan att ha haft något egentligt att säga till invånarna i kommunen där livet alltid kretsat kring Findus och där man varje år brukade utse “Miss Ärta”.

I en kommentar till artikeln berättar LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som var en av de som reste till Bjuv våren 2016, att han nu förstått hur nedläggningen förändrade samhället. “Det var inte jobben, det var bygden”, säger han och att det “är själen av ett samhälle som går förlorad när man gör en sådan brutal fabriksnedläggning.” (DN 10/2)

Ibland framställs denna utveckling där socialdemokratiska väljare går över till högerpopulistiska partier som en närmast oundviklig naturkraft. Landskrona är emellertid ett exempel på att det inte behöver bli så, och att liberala politiker kan erbjuda väljarna de alternativa färdvägar som Torbjörn Sjöström på Novus talar om.

När Öresundsvarvet i Landskrona lades ner 1982 förlorade 2 500 personer jobbet. Det var den största företagsnedläggningen i svensk historia. Landskrona var en stad som definierades av varvet – det talades med stolthet om hur stor andel av världens samlade handelsflotta som byggts i staden. Med varvsnedläggningen slogs en identitet sönder, precis på samma sätt som skedde när ärtfabriken stängde i Bjuv. Ur detta följde en ond spiral av arbetslöshet, tomma lägenheter, stort flyktingmottagande under 1990-talet, gängkriminalitet och bidragsberoende.

Sverigedemokraterna tog sina första mandat i Landskronas kommunfullmäktige 2002, men fick sitt genombrott 2006 då partiet med 22,3 procent i kommunalvalet, skapade rubriker runt om i landet.

I efterhand framstår Landskronas kommunalval 2006 som en föraning om de senaste årens nationella debatt. Otryggheten i stadskärnan och de kriminella ungdomsgängen var den viktigaste frågan. Samtidigt försökte Socialdemokraterna som alltid hade dominerat lokalpolitiken tona ned problemen. Men SD fick inte ha monopol på frågorna.

Torkild Strandberg (L), som efter valet 2006 tillträdde som kommunstyrelsens ordförande, talade om att bryta otryggheten och att Landskrona återigen skulle bli en plats att känna stolthet över. Tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet har Liberalerna ökat tryggheten genom satsningar på kommunala ordningsvakter och kameraövervakning. Man har arbetat för att minska bidragsberoendet och för att nyanlända barn snabbt ska lära sig svenska, men också för att göra Landskrona attraktivt både för inflyttning och företagsetableringar. SD har aldrig kunnat upprepa sitt valresultat från 2006, och fick i senaste kommunvalet 19,2 procent av rösterna, medan L fick 34,2 procent. Det en gång dominerande S fick 27,9 procent. Strandberg är sannolikt Sveriges främsta populistdräpare.

Det är intressant att jämföra Strandberg med en av Europas just nu framgångsrikaste politiker, nämligen Storbritanniens premiärminister Boris Johnson. Båda är ideologiska liberaler – från Strandbergs fokus på lika möjligheter och egen försörjning till Johnsons tankar om Storbritanniens centrala plats i en global ekonomi. Men de har också förstått att den liberala framtidsoptimismen måste förankras lokalt. Den får inte bli en känsla reserverad för IT-entreprenörer i Stockholm eller finansmän i London.

I valet i december vann Johnsons konservativa parti många av Storbritanniens motsvarigheter till Bjuv och Landskrona, platserna som en gång var kända för världsledande industrier, men som glömts bort av vänsterpolitiker mer intresserade av vinna unga akademiker i storstäderna. Genom bland annat löften om stora investeringar i den på många håll i norra England eftersatta infrastrukturen gav Johnson väljare, som alltid tidigare röstat på Labour, en bild av hur de gamla industriorterna återigen skulle kunna bli platser att känna stolthet över.

För övrigt lyfter både Johnson och Strandberg gärna gröna frågor. De gillar sina cyklar och klimatsmarta järnvägstransporter. Boris Johnson knyter ihop norra och södra England med höghastighetståg, medan Torkild Strandberg föreslagit en järnvägstunnel mellan Landskrona och Köpenhamn som på ett effektivt sätt skulle koppla ihop det svenska järnvägsnätet med kontinenten.

Att lägga “nya spår” för väljarna, kort sagt.