Annons
Ledare

Naomi Abramowicz: Svårt att ta FN:s Sverigekritik på allvar

Naomi AbramowiczSkicka e-post
Gästkrönika • Publicerad 2 april 2024 • Uppdaterad 2 april 2024
Detta är en personligt skriven text i Trelleborgs Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Gör märkliga jämförelser.
Gör märkliga jämförelser.Foto: Ted Shaffrey

Enligt FN är alla länder, såväl diktaturer som demokratier, lika goda kålsupare när det gäller mänskliga rättigheter.

Nyligen fick Sverige tuff kritik från FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Visst låter det allvarligt? FN är en organisation som länge har haft en särskild betydelse i Sverige. Förutom att den har varit en hörnpelare för svensk utrikespolitik sedan organisationen grundades, inte minst när Socialdemokraterna har haft makten, har flera svenska statstjänstemän haft betydelsefulla roller inom FN. Den 24 oktober hissar till och med svenska kommunhus den blåvita flaggan för att fira FN-dagen.

Annons

Men bara för att FN har uppnått en närmast helgonlik status i Sverige innebär det inte att allt som organisationens utskott, råd och kommittéer säger och gör bör tas på största allvar. Om man exempelvis tittar närmare på kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheters färska Sverigekritik framträder en del konstigheter.

Kommittén har som uppgift att granska om medlemmarna som har skrivit på FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter lever upp till dess krav på rätten till bland annat hälsa, arbete och trygghet. Men dess tolkningar kan vara minst sagt märkliga.

I rapporten om Sverige får vi bland annat skäll för vår narkotikapolitik. Kommittén anser att Sverige borde avkriminalisera droganvändning för eget bruk. Trots att det knappast kan ses som en vedertagen ”rättighet” att människor ska få använda narkotika.

Sverige får även kritik för att människor med utländsk bakgrund, enligt kommittén, diskrimineras på arbetsmarknaden och att det råder ett stort glapp i sysselsättning mellan svenskfödda och utrikes födda. För att motverka detta föreslår kommittén bland annat ökad tillgång på språkkurser i svenska, och högre kvalitet på utbildningen. Det går absolut att resonera kring kvaliteten på SFI. Men det största problemet i dagsläget är snarare att hälften inte ens slutför sina studier över huvud taget – trots att utbildningen enbart når upp till femmans eller sexans nivå i svensk. Att man då har svårt att få jobb är knappast konstigt.

Samtidigt som Sverige granskades flera andra länder av kommittén, däribland Irak. Att läsa de respektive granskningsrapporterna sida vid sida är en bisarr upplevelse. Medan det närmast känns som att kommittén får hitta på olika svenska överträdelser behöver den verkligen inte anstränga sig när det gäller Irak. Bland annat kritiseras landet för att hedersmotiv räknas som en förmildrande omständighet (!) när det gäller såväl misshandel som mord och för att människor torteras och mördas på grund av sin sexuella läggning.

FN:s logik tycks vara att om även demokratiska, välfungerande rättsstater som Sverige får ris så kommer korrupta, ofria länder som Irak att vara mer mottagliga för kritik. Alla medlemsländer har minsann något som de behöver jobba på! Men logiken haltar betydligt. Att jämföra Sveriges eventuella brott mot FN-konventionen med Iraks är inte som att jämföra äpplen och päron. Det är som att jämföra äpplen och rymdvarelser.

Effekten blir att FN gör en travesti av allt vad rättigheter betyder.

Naomi Abramowicz är fristående skribent

Annons
Annons
Annons
Annons