Suveränt samarbete

På det EU-toppmöte som inleds i morgon ska frågan om ett gemensamt EU-försvar beröras, om än bara ytligt. Än är det långt till beslut. Frågan är politiskt känslig, trots att det ur både ett ekonomiskt och ett militärt perspektiv är svårt att se någon annan väg.

Det handlar om unionens bristande militära förmåga, sa Håkan Syrén, tidigare överbefälhavare (2004–2009) och ordförande för EU:s militärkommitté (2009–2012) i SVT:s Agenda (9/12). Han vill att en fjärdedel av den krympande svenska försvarsbudgeten läggs på ett EU-försvar. Så skulle det bli mer pang för pengarna. Så skulle de pengar som satsas räcka till för att upprätthålla funktionella system.

Efter 1990-talets krig på Balkan och ett svensk-finskt initiativ beslöt EU-länderna att man inte längre ska stå maktlöst vid sidan om och bara iaktta krigets fasor. Insikten var utbredd om att militär krishantering behövs. Hittills har EU:s styrkor agerat i bland annat Bosnien-Hercegovina, Tchad och Libyen. EU:s stridsgrupper står sedan 2007 ständigt beredda för att med kort varsel kunna stödja exempelvis FN i fredsbevarande insatser.

Militärt samarbete i EU sker alltså redan, men bör utvecklas för att bli ännu bättre. I Lissabonfördraget från 2009 slås det fast att ”unionens befogenheter i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar”. Förutsättningen är att alla länder är överens.

Samordnade resurser i stället för utökade är redan ett faktum i Norden. Sverige, Norge, Danmark och Finland samsas i NORDEFCO kring militära inköp och planering. Norge, Finland och Sverige åtog sig i oktober att försvara Islands luftrum under 2014. Nu inleds dessutom reguljära samövningar mellan alla nordiska länders flygvapen. ÖB Sverker Göranson tycker att utvecklingen är positiv. Han skulle vilja gå vidare och bygga ett permanent gemensamt nordiskt luftförsvar, säger han till Sydsvenskan (10/12).

Det vore i så fall ett lämpligt första steg mot något större.

Förutsättningen för ett gemensamt försvar är att låsningen kring militären som enbart nationell angelägenhet försvinner. Typexemplet är Nato. Men så har också EU:s stridsgrupper med början i Nordic Battlegroup utformats: Sverige har ställt sina militära resurser till förfogande, men har inte haft inflytande i skarpa situationer.

Sveriges suveränitet är beroende av ett fungerande försvar. Det viktiga är inte om detta är nationellt eller kontinentalt utan att det styrs demokratiskt, just så som är fallet i EU. Ett samarbete mellan suveräna stater undergrävs inte av en förbättrad förmåga att lösa gemensamma uppgifter, möta hot och bidra till konfliktlösning. Det stärks.

Vi är inte bara svenskar, vi är européer också.