Strävsamhetens solidaritet
Människorna i denna grupp är materialistiska, egoistiska, obildade, smygrasistiska och löjliga figurer som tycker att sådant som familj, villa, bil och bra semesterresor är viktiga ingredienser i livet. Alltid på jakt för att berika sig själva utan att bry sig om omgivningen. Fast egentligen är de bara lurade. Lurade av överklasskapitalisterna som fått dumhuvudena i medelklassen att tro att de kan nå längre upp genom att sparka neråt.
Tänk om de istället förstod ordet solidaritet. Precis på det sätt som Åsa Linderborg, Göran Greider, Per Wirtén, Mikael Wiehe och alla andra genomsolidariska samhällsbetraktare gör det. Men hoppet är förmodligen ute för den förblindade medelklassen.
För som Per Wirtén konstaterar i ”Den nyliberala baksmällan” (Arena 20/6):
”Förändringen ger mig kalla kårar. Den innebär slutet för den kritiskt tänkande medborgaren som försöker se sammanhang, beroenden och andra människor — inte bara sina egna utsikter till fler lyckliga dagar på varuhuset.”
Det är ingen ljuv bild av medmänniskorna. De sprider sig som zoombier, fast med siktet inställt på konsumtion istället för på människokött. Bara de mest primitiva funktioner fungerar. När hjärnan stängs ner bit för bit så är det en vilja som växer sig starkare: jakten på nästa pryl.
De ser inte vad som händer omkring dem, dessa arma människor: ”Men mittenextremismen är blind: den vill bara ha mer av ALLT, den är ett begär som vägrar ta ansvar och göra prioriteringar, den vill ha både stålarna och perfekt snöröjning.”
Ord med den innebörden återkommer ständigt i nya spaltkilometer, gärna med kryddan ”nyliberalism”. Wirtén går ett steg längre och förklarar att han ser en ny extremism, mittenextremismen. Wirtén skriver: ”Jag menar inte att hit-med-stålarna-politiken är ett slags ny fascism.” Det han ser växa fram är ändå så avskyvärt att fascismen måste nämnas som referenspunkt.
Att medelklassen är ett gäng samvetslösa iglar som suger blod ur andra är ingen nyhet. Som kulturjournalisten Ulrika Knutsson förklarade i en krönika med rubriken ”Det är medelklassen som hatar mest.” (Fokus 17/5-2012): ”Det är medelklassens förakt för de fattiga som genom tiderna bäddat för fascism och enkla lösningar på svåra frågor.”
Så är det förstås. Medelklassen har aldrig bidragit till stabilitet genom att vilja sträva framåt. Att utbilda sig, jobba hårt, köpa radhus, bygga uteplats, skaffa vovve och kombibil, spara till semesterresa, göra läxor med barnen, engagera sig i idrottsklubben och göra sitt bästa för att hålla ihop familjen – sånt äckligt! Det är bara en glättig yta som läggs på för att dölja den ständiga egoismen som går ut på att göra andra avundsjuka. Att sköta sig, arbeta, följa lagar och regler, betala rejält med skatt men ändå känna att det är bra med en egen slant för att bygga vidare på det egna – det är egofascistisk nyliberalism.
Medelklassen är ond. Så är det bara. Utrota den.
Det är fascinerande att detta klasshat kan vara så djupt förankrat i den kulturelit som är beroende av medelklassen för att klara sin försörjning. Föraktet mot den stora massan av strävsamma människor är inte bara obehagligt, det är också väldigt fegt. Alla vet ju att det är helt riskfritt att be medelklassen fara åt helvete. Och det ger fina poäng hos de medvetna vännerna att ännu en gång få skriva orden solidaritet, nyliberalism och konsumtionssamhället. Skål! Eller vad de nu dricker till i de medvetna salongerna.
Människorna som knuffas in i medelklassfållan av dem som gillar klassretorik, är människor med olika bakgrunder, inte sällan med verkliga arbetarrötter, som arbetar bäst de kan för sig, för familjen och för samhället. Att göra det rymmer ett stort mått av solidaritet som aldrig uppmärksammas eller uppskattas i offentlighetens ljus.
Glöm därför inte: Strävsamhetens solidaritet, den är stor och vacker.
