Petter Birgersson: Storbankerna är bättre än sitt rykte
För några månader sedan krisade regionala nischbanker i USA. Det spåddes då att många banker kunde dras med i krisen och att svenska banker med stor andel lån kopplade till fastigheter var extra utsatta.
Några månader senare har de flesta av bankerna på Stockholmsbörsen återhämtat åtminstone en del av fallet. Samtidigt har de hunnit med att redovisa sina resultat för det senaste kvartalet. Nu är det inte längre sviktande svenska banker som oroar debattörer, utan tvärtom att de tjänar rejält med pengar.
Vinsterna har vuxit när räntorna på det bankerna lånar ut har stigit samtidigt som räntan på de pengar kunderna sätter in på bankernas konton inte alls har gått upp lika mycket. Kreditförlusterna är däremot oväntat små – hittills klarar kunderna av både låneräntor och amorteringar.
Bilden av banker i problem har, åtminstone för tillfället, vänt till något annat.
”Det sticker väldigt mycket i ögonen på många hushåll som i dag har svårt att betala räntorna på lånen.” sa Mikael Damberg, Socialdemokraternas talesman i ekonomiska spörsmål i SVT den 18 juli. Damberg vill se att regeringen använder den statliga banken SBAB för att påverka villkoren på bankmarknaden. Det är ett intressant sätt att se på politisk styrning av statliga bolag och myndigheter.
Det råder en uppfattning om att banker alltid i slutänden måste garanteras av staten, åtminstone om de är dominerande aktörer – ”Too big to fail”. Det är också därför bankerna kan ta för stora risker och tjäna rejält med pengar i goda tider – staten plockar upp notan om det går åt pipsvängen. Är det rättvist i Sveriges fall?
Sverige har haft sin beskärda del av bankkriser. Allra svårast var 1990-talskrisen. Sämst gick det för den med krediter generösa ”folkets bank”, Nordbanken, med ursprung i statliga Post- och Kreditbanken. Nordbanken var nu börsnoterad men fortfarande med staten som huvudägare. Med undantag för lilla Gota Bank var det just Nordbanken som den statliga bankakuten fick rädda. Det blev till slut en bra affär för svenska staten, det som i dag heter Nordea avyttrades efter hand med generös vinst. Men det exemplet ger ändå anledning till att vara ytterst skeptisk till att statliga bankaktörer ska fungera som någon slags garant för återhållsamhet när det kommer till risktagande. Och får man tro Damberg är det snarare som riskhöjare SBAB ska agera – genom att vara generösare med både utlånings- och inlåningsräntor.
Vid finanskrisen 2008/2009 stöttades bankerna genom statliga likviditetsgarantier för att de skulle kunna fortsätta att låna ut till företag och hushåll. Det var främst den gamla folkrörelsebanken Swedbank som utnyttjade de garantierna, Wallenbergs SEB deltog över huvud taget inte. Någon förlust för staten uppstod inte, tvärtom beräknas staten ha gjort en vinst på flera miljarder kronor (Barr/Pierrou Ekonomisk debatt nr 8, 2015).
Det är absolut rätt att granska de stora bankerna kritiskt ur ekonomiska och etiska synvinklar. Kunder bör se över om de kan få bättre villkor hos andra banker (staten är ju generös med insättningsgarantier, vilket i sig kan öka risken i banksystemet då kunden inte behöver bry sig om bankens ekonomiska hälsa).
Men det är samtidigt de banker som förknippas mest med svenska finansfamiljer, Handelsbanken och SEB, som genom tidigare kriser har klarat sig bäst på egen hand. Aktieägarna har emellanåt fått satsa nytt kapital genom nyemissioner, precis som det är tänkt att fungera med börsnoterade bolag. Banker med statligt ägande och folkrörelseanknytning tillsammans med mindre nischbanker – som HQ bank – har hamnat i betydligt större problem.
Det kan vara värt att ha i åtanke för politiker och debattörer som med stort självförtroende efterlyser att staten ska använda SBAB för att pressa storbankerna och uppmanar kunder att byta till mindre nischbanker.
