”Stoppa högerpopulismen” är dagens ”Vi har inga svar”

Området är hårt segregerat, även lokalt, vilket Janne Josefsson visar med en tunnel som utgör gränsen mellan ett radhusområde och hyreshusen i Östra Bergsjön. Zoomar man ut ytterligare över nordöstra Göteborg är uppdelningen ännu tydligare. 2017 hade Östra Bergsjön 87 procent invånare med utländsk bakgrund mot 43 procent i Gamlestaden och 19 procent i närliggande villaområdet Utby, enligt Göteborgs stads stadsdelsstatistik.

Segregationen är inte ny. När Janne Josefsson i mitten av 1990-talet beskriver området är indelningen redan klar. Konflikterna inte bara bubblar under ytan, de uttalas i drastiska ordalag. En man i radhusområdet förklarar att han inte vill ha utlänningarna där, på sin sida tunneln. Samme man låter annorlunda idag, ett par decennier senare: ”Jag generaliserade, det gjorde jag ganska hårt. Jag var trött på att se fördärvet som skedde på andra sidan.” Han är numer granne med många som har gjort den lokala klassresan och lyckats ta sig över från hyreshusen till radhusen.

När Josefsson 1994 tog Göteborgs starke man Göran Johansson (S) och oppositionsrådet Johnny Magnusson (M) till Bergsjön för att få svar på frågan vad de ämnade göra åt saken levererade de inga egentliga svar. Knappt ens floskler.

Göran Johansson uppvisade en ärlig hopplöshet: ”Jag kan inte svara på de frågorna. Jag tycker att det är en utveckling som är svår, vad gör man åt den och vilka konkreta förslag kan man lägga? Hade vi kunnat det hade vi gjort det.”

Det område som Janne Josefsson mötte då, för 25 år sedan, var hårt utsatt. Mitt intresse för Bergsjön är delvis personligt. Jag bodde vid Rymdtorget under ett år 1997-1998. Det fanns lediga lägenheter och jag hade inga pengar eller kontakter för att ordna bostad någon annanstans i Göteborg. Uppdelningen mellan olika etniska och religiösa grupper var tydlig, arbetslösheten hög, skolan hade dåliga resultat och det fanns uppenbara sociala svårigheter av olika slag. I området i sig var husen och uppgångarna i sig indelade med olika typer av människor boende för sig. Segregation i segregationen.

Det var ett hårt område, där säkert mycket narkotikahandel och annan kriminalitet pågick under ytan utan att en naiv student kunde se det. Men det fanns trots allt fungerande service, butiker, frisör, bensinmack och restaurang med roulettebord och typiskt mättande förortspizza.

Det tycks ha gått utför sedan dess. En av de mest erfarna poliserna som Josefsson intervjuar beskriver det som att gängen står för våldskapitalet. En ordningsvakt misshandlades grovt för ett par år sedan och hans analys om varför det skedde är klar: det var ett meddelande om att detta område inte styrs av svenska myndigheter.

Den rutinerade polis Josefsson intervjuar i nutid säger: ”Jag har inte sett en enda åtgärd som har förbättrat de här områdena.”

Det är ett sorgligt konstaterade, men knappast utan grund. Kommunledningar och regeringar har genom åren satsat på olika sätt för att bryta utanförskapet. Sociala insatser har säkert haft effekter för enskilda individer och familjer i de sämsta miljonprogramsområdena. De som klarar utbildning och hittar jobb trots omständigheterna gör omedelbart valet att flytta därifrån. Kanske i ett första steg till radhusen på andra sidan tunneln. Men för många andra med samma drömmar och ambitioner slås livsmålen sönder.

Under många år glömdes nämligen en väsentlig sak bort, våldsmonopolet. När kriminaliteten och gängen tagit över styret är det svårt att ta tillbaka. Om inte polisen klarar av att agera mot öppen knarkhandel, om ordningsvakter blir till en provokation som man kan misshandla bort, då har samhället abdikerat fullständigt.

Då för 25 år sedan kunde politiker och myndigheter ha agerat, den johanssonska passiviteten var inte bara hans. Det hade behövts stark koncentration av poliser, punktmarkering av kriminella, tömning och rivning av de sämsta husen, stängning av skolor eller radikal förändring av dem. Religiösa auktoriteter, klanledare och hedersförtryckarkulturer skulle ha utmanats med massiva insatser av upplysning och kravställande om vad det svenska samhället är uppbyggt kring. Bidrag skulle ovillkorligen ha kopplats till någon form av sysselsättning. Kvinnorna, oavsett bakgrund, skulle med fast hand ha letts in i utbildning och egenförsörjning.

Det hade krävt en annan politisk insikt och förmåga. Det hade mötts av motstånd och förklarats för auktoritärt och invandrarfientligt. Men det hade varit att visa verklig solidaritet med den absoluta majoritet av människor som vill framåt och uppåt med sig själva och sina barn. Det är svårt att dra gränsen för vad som är en aktivt hjälpande ur passivitet och utanförskap och vad som är att strypa individens frihet, men att överge vuxna, ungdomar och barn till klanauktoriteter är alltid att svika dem.

Det går inte att säga det är för sent i dag, det kan aldrig vara för sent. Men insatserna som krävs blir högre för varje år som har gått.

Bergsjön är inget unikt område. Bara i nordöstra Göteborg finns kända miljonprogramsområden som Angered och Hammarkullen. Malmö, Stockholm, Norrköping, Linköping, Uppsala, Örebro och andra städer har sina motsvarande områden. I dag är det inte ens självklart att det finns lediga lägenheter där, istället ökar trångboddheten.

I de senaste flyktingströmmarna har andra platser med tomma lägenheter fått många nya invånare, avfolkningsorter blir på det viset tillväxtorter vad gäller befolkning. Just det skulle bli en räddning från den demografiska utvecklingen med fler äldre. Men från Hultsfred, Filipstad och andra liknande kommuner hörs nu varningsropen på hjälp. Arbetslösheten i Filipstad är skyhög bland nyinvandrade, runt 80 procent enligt SVT. Försörjningsstöden och placeringskostnader för barn som far illa spräcker de kommunala budgetarna. Expressens Anna Dahlberg intervjuade kommunchefen i Filipstad som förklarade att man inte klarar finanserna, kostnaderna motsvarar en kommunalskattehöjning på tre kronor. ”Vi får väl skicka in vår konkursansökan” sa han.

Samma misstag som gjorts i Bergsjön håller på att göras om i mindre städer runt om i Sverige, till ännu högre ljudande varningssignaler än på 1990-talet. Trots god konjunktur och stor efterfrågan på arbetskraft är det många som inte kommer i arbete. Bostadsbristen är på sina håll akut, det som byggs är inte gjort för nyanländas plånböcker och att bygga nya områden för socialt boende riskerar att få samma förödande resultat som betongområdespolitiken.

I mitten av 1990-talet kunde inte politikerna i Göteborg ge några svar. I dag ägnar sig en del högprofilerade politiker åt att på valaffischer och i riksdagen varna för högerpopulism och högerextremism. Det äger absolut sin relevans, extrema rörelser av olika är aktiva i Sverige och Europa. Nazister marscherar och från utanförskapsområdena reste hundratals unga män och kvinnor för att ansluta sig till IS. Många av dem har återvänt eller är på väg tillbaka, utan att det finns någon rättsstat som klarar av att ställa dem till ansvar.

Men den som varnar för högerpopulism och högerextremism måste också se bakåt för att fundera över vilka misstag som har begåtts, vilken extremism och kriminalitet som har odlats till följd av politiska beslut och icke-beslut. Vad kan beslutsfattarna lära sig av det för att se till att de kriminella gängen inte upprättar nya lokala våldsmonopol och att extremismen hålls tillbaka? Och hur ska de människor som kommit till Sverige med knappa förutsättningar kunna bli fullvärdiga medborgare med möjlighet att skaffa sig det där radhuset och den egna täppan?

Det går förstås tro att det handlar om att förändra arbetsrätten, organisera om Arbetsförmedlingen, sänka ingångslöner och på marginalen ge polisen lite mer resurser. Det räcker inte. Inte på långa vägar. För att Sverige ska kunna fortsätta vara ett öppet och tolerant samhälle behövs samma metoder som skulle ha satts in på 1990-talet, men med ännu högre insats. Det är de åtgärderna politikerna i den breda mitten borde förhandla om, istället för att ägna sig åt krypskytte om vem som är ond eller god.

Annars har vi anledning att vara oroliga för att budskapet bakom de fina orden egentligen är detsamma som Göran Johansson en gång levererade: ”Jag har inga svar.”