Statsministerkandidaterna

Små saker som stärker intrycket av Stefan Löfven som varande en genuin människa.

På Rosenbad är Fredrik Reinfeldt betydligt formellare när han tar emot samma grupp – liberala ledarskribenter från tidningar runtom i landet. När Reinfeldt som nytillträdd Moderatledare ställdes bredvid Göran Persson i tv-rutan kändes försöket att spela statsmannarollen påklistrat. Det är länge sedan nu och Reinfeldt är i dag mer Persson än någonsin Persson.

Reinfeldt talar med djupt allvar om Ryssland och är påtagligt oroad han är över situationen. Han är inte övertygad om att Vladimir Putins agerande varit en följd av strategisk planering, vilket bara gör Putin mer svårläst. Svaret på hur väst ska bemöta Rysslands aggressioner är inte givet.

”Ska vi också överge alla spelregler?” frågar statsministern retoriskt.

Varje person med en gnutta politiskt intresse har förstått att Stefan Löfvens politiska favoritämne är jobben. Som skicklig förhandlare med näringslivets tyngsta aktörer är industrins villkor självklara för honom.

IF Metalls krisavtal under det tvärstopp som drabbade svensk industri som en effekt av finanskrisen, är ett typiskt exempel på Löfvens ansvarstagande. Han har också internationell erfarenhet – en del hävdar att Löfven är en bättre talare på engelska än på svenska.

Så är det också ungdomsarbetslösheten som är hans favoritämne. Skolan och vinsterna tar Löfven upp, men det märks att hans övertygelse inte är stenhård. Retoriken är mjukare än den framstår på teve och i grunden en helt annan än Jonas Sjöstedts.

Det finns friskolor som fungerar utmärkt konstaterar Löfven: ”Vi ska inte kasta ut barnet med barnvattnet”.

Han vet att det vore dumt att stänga de skolor som föräldrar och elever väljer för att de tycker att de är bättre.

Men ungdomarna, yrkesutbildningen och industrin! Det är det som har betydelse för S-ledaren. Det är tydligt att resultatet från den av honom tillsatta kommissionen om hur målet om lägst arbetslöshet i EU ska nås blev en besvikelse.

Löfven talar om misslyckandet med ungdomsarbetslösheten och om införandet av 90-dagarsgarantin som bland annat ska ge gymnasieutbildning till dem som saknar det.

Jag frågar hur han ser på individerna, att de ska ta ansvar. Ska den snälla staten också använda piska emellanåt?

Stefan Löfven kommer aldrig att använda ordet piska. Däremot menar han ungdomar ”lurats ut i arbetslöshet”. Han ger exempel på ungdomar som avråtts av syokonsulenter från att söka utbildningar inom bristyrken. Men att man ska göra sin plikt och kräva sin rätt, finns också med. Den som inte uppfyller 90-dagarsgarantins krav ska inte få någon ersättning – ja förutom försörjningsstöd, är Löfven tvungen att tillägga. Känslan finns där att Löfven inte har mycket till övers för dem som tror att andra ska ordna allt åt dem. Men politik går ändå går ut på att peka på systemfel som motståndaren är ansvarig för.

I Rosenbad släpper Fredrik Reinfeldt ner garden efter ett litet tag. Han hinner med en knäpp på näsan till Göran Persson, som numer tycks förespråka marknadshyror.

Med en Stockholmsreferens skojar Reinfeldt om att när väl alla möjliga och omöjliga bygghinder undanröjts så säger Folkpartiet nej till höghus. Ett leende gör att den vassa hörntanden uppenbarar sig – se där en pojke under statsmannaytan.

Två statsministerkandidater. Båda skulle få passa mina barn. Men ingen av dem har ett solklart regeringsalternativ i ryggen.

Fredrik Reinfeldt regerar redan i dag i minoritet. Om han lyckas hålla sig kvar som statsminister är det troligt att det blir i minoritetsställning även efter valet i september. Teoretiskt kan Reinfeldt omväljas även om de rödgröna partierna blir störst.

Får Sverigedemokraterna fortsatt rollen som tungan på vågen kan de välja att tillsammans med Allianspartierna rösta nej till Stefan Löfven som statsminister, men lägga ner sina röster vid en omröstning gällande Fredrik Reinfeldt. Även om fler riksdagsledamöter röstar emot Reinfeldt än för honom kan han då bli statsminister, så länge de som röstar nej inte utgör en majoritet av de 349 riksdagsledamöterna. Nedlagda röster blir därför viktiga, som när Socialdemokraterna på 1970-talet släppte fram Folkpartiets Ola Ullsten till statsminister.

Fredrik Reinfeldt har dock lovat att ”släppa fram” Stefan Löfven som statsminister om de rödgröna får flest röster i valet, men avkrävde samtidigt ett motsvarande löfte från Stefan Löfven. Ett sådant löfte har aldrig Stefan Löfven gett. Och Fredrik Reinfeldt har dessutom modifierat sitt uttalande genom att påpeka att det gäller om Stefan Löfven förklarar att han ska bilda regeringen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Utmanaren Stefan Löfven försöker undvika att tvingas in i att binda sig vid någon regeringskoalition. Samarbetet med Miljöpartiet är ändå givet. Men medveten om att Vänsterpartiet i regeringsställning skrämmer mittenväljare som oroas över det socialistiska partiets inverkan gör Stefan Löfven inte om det misstag som Mona Sahlin tvingades till. Löfven tycks också personligen hysa en ovilja att binda sig vid Vänsterpartiet. S ska gå fram som eget alternativ, som förr. Och det ska flirtas med Folkpartiet. Centern har redan utsetts till ett parti som ska krossas.

Reinfeldt å sin sida undrar vad FP ska få igenom i en S-regering som partiet inte får igenom i Alliansen. Nato? Arbetsrätten? Värnskattens avskaffande?

Stefan Löfven säger att han inte utesluter att regera med någon. Utom Sverigedemokraterna. Han håller det inte för troligt, men även en regering med Moderaterna kan i nödfall bli nödvändig.

Det kan låta osannolikt och Reinfeldt framhåller att det vore inte bra för demokratin – extrempartier får extra grogrund i länder där de två största partierna bildar koalitioner och väljarna får känslan av att de inte kan byta ut makten utan att söka sig till extrempartierna.

Socialdemokraterna och Moderaterna är som lingon och blåbär. Det är svårt att tänka sig ett svenskt landskap utan dem. Men någon tradition av att blanda dem till en sylt finns inte.