Staten som moralpolis
”Lekplatser är ett exempel där rökförbud skulle vara bra. Ett annat ställe är tågperronger som ofta är smala och med mycket folk”, förklarade Larsson i Aktuellt.
En viktig poäng, enligt Larsson, är också att ett utökat förbud får fler att sluta röka:
”Det är ett starkt skäl att fortsätta på den här vägen.”
Visst är det lätt att hålla med Larsson om att barn borde slippa andas in rök. Och visst vore det trevligare för den ickerökande majoriteten om storrökare kunde avhålla sig från att röka mitt i folkmassor.
Men är det statens ansvar att lagstifta bort alla destruktiva beteenden och ovanor? Är det ens möjligt? Risken är uppenbar att resultatet blir det omvända – att storrökande föräldrar väljer att stanna hemma istället för att gå till lekplatsen.
De som propagerar för ett utökat rökförbud hänvisar gärna till förbudet att röka på krogen, som infördes för sex år sedan. Det har fungerat ovanligt väl – tack vare specifika förutsättningar. Dels fanns en insikt om att rökningen var ett arbetsmiljöproblem för tusentals anställda. Dels fanns det reella möjligheter att se till att förbudet skulle efterlevas – genom att krogarna fick ansvaret för att genomdriva det.
Det är oklart hur Larsson föreställer sig att lekplatser och tågperronger ska hållas rökfria. Genom särskilda tobaksvakter som går runt och lappar försyndare efter P-lisemodell? Det är långt ifrån första gången som Kristdemokraterna har fallit i förbudsfällan. Med jämna mellanrum lanseras nya typer av påbud: KD har länge velat behålla filmcensuren och förbjuda könsneutrala äktenskap. Man har velat lagstifta bort rasistiska organisationer och tvinga på svenskarna civilkurage.
För ett par år sedan verkade en ändring vara på gång. På KD:s rådslag år 2009 höll partiledaren Göran Hägglund höll ett ovanligt klarsynt tal: ”Nya lagar och förordningar är inte alltid lösningen på problem. Ofta är det bekväma lösningar designade av politiker.” Istället framhöll han det civila samhällets betydelse.
Larsson tycks inte ägna en tanke åt det personliga ansvaret.
Faktum är att det sociala trycket är en effektiv mekanism för att minska rökningen. Numera är det få som är omedvetna om hälsoriskerna – och platserna där det är socialt accepterat att röka blir allt färre.
I ett samhälle är det omöjligt att undvika allt som skaver och stör. Men många vardagskonflikter kan lösas genom en vänlig dialog. Larsson borde påminna sig om att svenska språket kan utnyttjas till fraser som: ”Går det bra om jag röker här?” och ”Kan du vara snäll och röka någon annanstans?” De kan vara minst lika effektiva som ett statligt förbud.
