Språkkravet – en självklarhet 20 år för sent
2002 lanserade Folkpartiet förslaget med ett obligatoriskt språktest för svenskt medborgarskap. Det startade en omvälvande debatt i liberala kretsar, i medierna och förstås mellan de ledande politikerna.
Socialdemokraten Morgan Johansson förklarade att Lars Leijonborg hade blivit en ”magnet för främlingsfientliga väljare”. Johansson var inte ensam. Hårda ord föll från många även i det liberala lägret.
När Dagens Nyheters reporter Åsa Erlandsson intervjuar Lars Leijonborg 2023 betraktas detta i nutidshistoriens ljus (DN 19/4). Lars Leijonborg hann med att bilda Alliansen, som fick regera i åtta år utan att genomföra något folkpartistiskt språkkrav.
Morgan Johansson återkom som minister, i de efterföljande socialdemokratiska regeringarna bland annat som justitie- och migrationsminister. 2019 tillsatte den socialdemokratiska regeringen den utredning om Språkkrav för medborgarskap som presenterades 2021. Sommaren 2022 gick S-regeringen vidare med en utredning med språk- och samhällskunskapskrav även för permanent uppehållstillstånd.
Det råder plötsligt bred politisk enighet om att språket är en viktig del av medborgarskapet, en förutsättning för att kunna förstå samhället man lever i, delta i demokratiska sammanhang och i många fall också en förutsättning för arbete.
Det är egentligen självklarheter, men för 20 år sedan var det att fiska i grumliga vatten. Synd, då en sådan reform hade kunnat utvärderas efter 15-20 år. Då hade vi i dag vetat hur stor betydelse formella krav har och vad det hade betytt för nya invandrares möjlighet att etablera sig i Sverige.
Det hade också ställt krav på att faktiskt se till att öka kvaliteten i de olika former av språkundervisning som når vuxna och barn. Sfi-undervisningen skiljer sig i nivå mellan olika kommuner, avhoppen är många och lärarna saknar ofta rätt utbildning. 2020 kunde en utredare konstatera att ”Sfi är spretigt och vildvuxet och mycket måste fixas till från grunden (Vi lärare 9/12 2020).
En språkkravsreform hade knappast kunna fungera ihop med en så illa fungerande verksamhet. Språket hade tydligt behövt kopplas till faktisk integration utanför skolsalen. Möjligen kan grunder läras i ett klassrum med andra som inte behärskar språket, men det är knappast där man fångar upp hur språket används bland modersmålstalare eller kan testa om man själv kan göra sig förstådd. Ett språkkrav hade därmed satt krav på integration på alla nivåer – från staten ned till enskilda individer.
Ett genomgående fel med debatten för 20 år sedan var att den kom att föras som om det handlade om krav som belastade invandrare. En mycket märklig syn. Att någorlunda behärska det nya landets språk är inte någon belastning utan en förutsättning för att kunna vara en del av samhället.
Petter Birgersson är politisk redaktör för Ystads Allehanda (Liberal).
