Spara på prestigen
Under krisåren 2008–2009 gällde det att hålla hårt i plånboken. Och när ekonomin vände uppåt gjorde den det så kraftigt att regeringen ånyo kunde luta sig tillbaka: det behövdes inga reformer, vi slog ju tillväxtrekord ändå.
Men ingenting varar för evigt och om alliansen vill göra allvar av sina visioner om fler i arbete och färre i utanförskap kommer det att krävas politiska reformer. För nu bromsar tillväxten in, även om det ligger på en fortsatt hög nivå. Statistiska centralbyrån (SCB) presenterade i fredags nationalräkenskaper för första kvartalet 2011. Tendensen är tydlig: sista kvartalet 2010 växte bruttonationalprodukten med 7,7 procent, första kvartalet i år med 6,4. På årsbasis motsvarar det en ökning med 0,8 procent. Toppen är passerad.
Om inbromsningen av svensk ekonomi fortsätter kommer trycket att öka på regeringen att genomföra reformer som handlar om mer än ytterligare ett jobbskatteavdrag. Det handlar inte bara om jobben, utan lika mycket om att hålla ihop de offentliga finanserna. Världsekonomin är fortfarande orolig och den lilla, exportberoende svenska ekonomin behöver vara robust och välfungerande för att inte svepas med i ytterligare global finansoro.
Den goda tillväxten vilar förstås på hårt arbete och engagerade företagare, men den vilar också på ett institutionellt ramverk som stått sig sedan en rad reformer genomfördes i nittiotalskrisens spår. Men den som för ett ögonblick ser bortom tillväxtsiffrorna är det uppenbart att det behövs mer.
Trots att exportindustrin går på högvarv och efterfrågan på arbetskraft är stor befinner sig fortfarande hundratusentals människor utanför arbetsmarknaden. Oförmågan att matcha utbudet av arbetskraft med efterfrågan är en av flera hinder för en fortsatt framgångsrik ekonomisk utveckling. Flaskhalsar av det här slaget är ett stort slöseri med människors initiativkraft och företags framgångsmöjligheter.
Precis som på 1990-talet med bland annat pensionsreformen borde regeringen därför genomföra övergripande förändringar som för en rörligare arbetsmarknad, där arbetskraftens utbildning och erfarenheter bättre kan matchas mot företagens behov. Och man bör sätta resultat framför prestige och söka breda överenskommelser. Det handlar inte så mycket om det parlamentariska läget som om frågornas stora vikt.
För lika mycket som arbetsmarknaden behöver reformeras, lika mycket behöver den långsiktiga spelregler, stabilitet. Det uppnås bara med samförstånd över blockgränserna.
Regeringens bekväma dagar är över.
