GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Säg inte farväl till mångfalden

Med Mauricio Rojas ombord igen blir Liberalerna mer skärpt och kravliberalt. Men samtidigt förlorar partiet tyvärr tron på pluralism.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare • Publicerad 19 augusti 2021 • Uppdaterad 19 augusti 2021
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni (L) presenterade Mauricio Rojas som integrationspolitisk rådgivare vid en pressträff på onsdagen.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni (L) presenterade Mauricio Rojas som integrationspolitisk rådgivare vid en pressträff på onsdagen.
Foto: Pontus Lundahl/TT

”Farväl till gemenskapen”. Så lyder titeln på Mauricio Rojas bok om att komma till Sverige som invandrare. Skriften utkom 2004 och i en nyutgåva i våras. Nu gör även författaren, ekonomhistorikern och politikern Rojas en återkomst efter ett drygt decennium. Han blir integrationspolitisk rådgivare till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och kommer att söka väljarnas mandat i nordvästra Skåne att företräda dem efter nästa års val.

Han har redan varit riksdagsledamot för Folkpartiet mellan 2002–2008. I transparensens namn vill jag här klargöra att jag då aktivt stödde hans kandidatur och att vi känner varandra. Det betyder dock inte att vi drar samma politiska slutsatser i dag.

”Att både bejaka invandring och bekämpa utanförskap är genomförbart.”

Då var han en av huvudarkitekterna till ”Utanförskapets karta”, vilken 2004 satte den bristande integrationen på den politiska agendan och bidrog till att Alliansen vann valet 2006. Därefter har han arbetat med tankesmedjor, utbildning och politik i Spanien och Chile. Och kritiserat L och regeringen Reinfeldt – och i synnerhet Centerpartiet – för att inte ha gjort något åt det växande utanförskapet. Han skriver i Expressen (18/8) att ”verkligheten har överträffat de mest pessimistiska prognoserna som gjordes i början på 2000-talet”.

Men den förr så möjlighetsinriktade Mauricio Rojas inleder sitt nya förord till ”Farväl till gemenskapen” med en dyster beskrivning: ”De texter som bildar denna bok hör till ett Sverige där det inte satt tiggare vid varenda mataffär. Invandrarna var en dryg miljon färre, begreppet utanförskapsområde hade inte myntats, bilbränder, bomber och skjutningar hörde inte till vardagen, identitetspolitiken och talet om ett genomrasistiskt Sverige inte vunnit gehör.

Detta anger tonen och grundsatsen för hans nuvarande resonemang. Bland annat tror han inte längre på stor migration till Sverige och mångkulturalism. Förvisso säger han att det inte är invandringen som är problemet, utan utanförskapet. Exkluderingen. I detta har han rätt. Men bara för att man önskar stor mångfald betyder inte det att man uppskattar eller ens accepterar alla kulturella uttryck. Könsstympning och hedersvåld är exempel på detta. Kriminella klaner ett annat.

För att ge en rättvisande bild av förändringen av Sverige under senare år bör man även lägga till vietnamesiska nagelsalonger, persiska restauranger och indiska ingenjörer. Inget av detta existerade när jag växte upp. Den brokighet och det utbud som finns i dag berikar min och många andras vardag.

Vidare lägger Mauricio Rojas tonvikten på hårt arbetande invandrare som ska göra allt för att smälta in i det svenska samhället. Självfallet ska alla som kan försörja sig genom förkovran och jobb. Alla ska följa svensk lagstiftning och respektera jämställdhet. Men att ställa krav på att alla ska leva som svenskar traditionellt gör är varken realistiskt eller önskvärt.

Det råder dock inga som helst tvivel om att Mauricio Rojas är en osedvanligt kreativ och skarp tänkare. Orädd, välformulerad och intellektuellt rörlig. Han kommer att bli en stor tillgång för Liberalerna.

Därför är det inte konstigt att han nu lyfts fram av Landskronas starke man, kommunalrådet Torkild Strandberg (L). Och i Svenska Dagbladets podcast Ledarredaktionen (18/8) hyllar Rojas stadens positiva utveckling tack vare Strandbergs framgångsrika arbete med att lyfta skolresultaten, företagsinvesteringarna och bostadsbyggande.

Helt nyligen besökte jag Landskrona och hamnade på en restaurang som serverade mat från Mellanöstern. En leende yngling bjöd på fantastiska förrätter utan att ta betalt och när jag skulle ge honom dricks för den utmärkta servicen frågade jag vem som äger stället: ”Jag!”, sken han upp. ”Jag har lånat pengar av min pappa och öppnade för några veckor sedan. Man måste göra något bra av sitt liv.”

Den unga restaurangägaren med invandrarbakgrund i Landskrona illustrerar väl flera centrala saker: Det är inte invandrare i sig som är problemet, utan utanförskapet i Sverige. Det går att ta ansvar och starta nytt, till och med i det ökända Landskrona. Hans kök bidrar till mångfald i det svenska samhället, och därmed till ett ökat kulturutbud och – enligt min smak – en välkommen krydda i matutbudet. Plus skatteintäkter och ökat välstånd.

Att bejaka invandring och bekämpa utanförskap är genomförbart. Det är också den mest smakliga vägen framåt. Förhoppningsvis kan Liberalerna saluföra dessa båda tankar samtidigt, men under Nyamko Sabunis ledning har partiet hittills mest fokuserat på att minska antalet personer som flyttar till Sverige.

Huvudfokus borde i stället vara att skapa möjligheter för fler människor med rötter i andra länder att göra en lika framgångsrik karriär som både Sabuni och Rojas har gjort. Sverige vore fattigare utan dem.

Sofia Nerbrand är ledarskribent