GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Hellre lyssna än avfärda

Innehåll – inte avsändare – behöver stå i centrum för det offentliga samtalet.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare • Publicerad 12 augusti 2021
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Björn Söder (SD) i riksdagens talarstol.
Björn Söder (SD) i riksdagens talarstol.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Det offentliga samtalet styrs alldeles för ofta av vem som säger något i stället för vad som sägs. Fakta och orsakssamband skyms av avsändaren. Därmed vittrar såväl grunden för förståelse av verkligheten som förmågan att förändra den i rätt riktning. Liksom sämjan i samhället.

Men särskilt politiska partier har blivit väldigt måna om hur de uppfattas och hur de positionerar sig gentemot varandra. Politiker verkar i en förtroendebransch, sägs det. Och att umgås i de rätta kretsarna ger cred och inflytande. Den sociala hierarkin trumfar meritokratin.

Frågan är dock om inte försommarens regeringskris stack ett hål på den politiskt korrekta bubblan. De partiledare som rakryggat stod fast vid sin övertygelse och argumenterade väl vinner väljarnas förtroende. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar fick en stigande stjärnstatus och blir belönad i opinionsmätningarna därför att hon sade och gjorde det hon tror på. Respekt. Hoppas att hon inspirerar ”identitetspolitiker” att våga vara sig själva.

Självfallet finns det genuina åsiktsskillnader. Vänsterpartister och sverigedemokrater har i mångt och mycket rakt motsatt uppfattning till mina liberala värderingar, syn på människan och hur välstånd skapas. Det lär bli svårt att komma överens i många frågor, men jag uppskattar deras rättframhet och opponerande. Det tydliggör nämligen att en spade är en spade och underlättar en konstruktiv debatt.

”Låt oss dissekera och diskutera sakförhållanden, ställningstaganden och följdverkningar. Utan att anklaga den andre för onda avsikter. Detta är ett signum för intellektuell hederlighet.”

Så låt oss dissekera och diskutera sakförhållanden, ställningstaganden och följdverkningar. Utan att blanda in vita klänningar och korta kjolar. Eller anklaga den andre för onda avsikter. Detta är ett signum för intellektuell hederlighet.

I denna anda ska jag ge sverigedemokraten Björn Söder rätt i en viktig fråga, nämligen den om munskydd. Han och Markus Wiechel (SD) lämnade i våras in varsin interpellation till socialminister Lena Hallengren (S) om varför Sverige har valt att inte använda andningsmasker i inomhusmiljöer för att minska smittspridningen. De båda riksdagsledamöterna redogjorde för en lång rad fakta och slutsatser, som presenterats i vetenskapliga tidskrifter som The Lancet, och som kullkastar Folkhälsomyndighetens beskrivningar och rekommendationer. Men i stället för att bemöta argumenten himlade Lena Hallengren föraktfullt med ögonen i kammaren, och hävdade att Folkhälsomyndigheten i praktiken sitter med facit bara för att den är den så kallade expertmyndigheten – trots att den har haft fel om många saker under pandemin.

Hennes uppträdande är inte värdigt ett ansvarigt statsråd, särskilt inte när det handlar om liv och död för landets befolkning. Men eftersom det var ”fel avsändare” så ansåg hon sig inte behöva svara ordentligt. I hennes ögon tillhör hon det goda etablissemanget och Björn Söder den onda missnöjesrörelsen.

Denna identitetspolitik är en röta för den gör att angelägna debatter och beslut uteblir. Det vore önskvärt om beslutsfattare och opinionsbildare ansträngde sig för att bemöta sina meningsmotståndares bästa argument. Och rent av lyssnade på dem och ändrade uppfattning om de håller. Ibland kan man faktiskt komma överens med sina värsta politiska fiender i enskilda sakfrågor, även om det vore omöjligt att skapa djupgående breda samarbeten.

Sofia Nerbrand är ledarskribent