Naomi Abramowicz: Socialtjänsten handfallen inför hedersförtryck

Flera hundra tusentals barn och unga i Sverige lever med hedersnormer, där deras tillvaro dikteras av familjens skeva syn på hur man ska leva för att upprätthålla släktens heder. Med tanke på hur många som är drabbade, och att fenomenet har varit känt sedan åtminstone 1990-talet då de första hedersmorden uppmärksammades i medierna, skulle man kunna tro att det finns upparbetade rutiner för hur samhället ska agera när någon söker hjälp.

Men utifrån socialtjänstens tafatthet skulle man kunna tro att problemet är helt nytt. Det framkommer i rapporten Bära eller brista från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som handlar om socialtjänstens stöd – eller brist på stöd – till offer för hedersrelaterat våld och förtryck.

Såväl socialtjänsthandläggare som drabbade har intervjuats i studien. Nästan alla utsatta säger att de har varit rädda för att söka hjälp av oro för hur familjen ska agera. När de väl har tagit mod till sig och bett om hjälp, en process som i många fall har tagit flera år, vittnar flera om att de inte har blivit trodda av socialtjänsten eller att de har mötts av oförståelse.

Många berättar att socialtjänsten inte ens har nämnt begreppet hedersförtryck, utan att handläggaren bara har trott att det rört sig om ”tonårsproblematik”. Som om det inte räckte med att de utsatta blir svikna av sina familjer så får de utstå ytterligare svek när socialtjänsten inte tror på dem.

Handläggarna i sin tur menar att de saknar kunskap om hedersförtryck och att de inte vet vilka frågor som de ska ställa. Särskilt de som jobbar med barn och unga beskriver en komplex situation där de inte vet hur de ska göra. Ett återkommande problem är att det svenska regelverket inte är anpassad efter en situation där föräldrarna kan utgöra ett allvarligt hot mot barnets liv och hälsa. De normala rutinerna fungerar inte när det gäller hedersproblematik. De kan rentav vara livshotande för barnet.

Exempelvis finns krav på att vårdnadshavarna ska informeras om socialtjänstens insatser. Det är rimligt när det handlar om en ungdom på glid, men kan vara livsfarligt när det rör sig om hedersproblematik. Samma sak gäller umgänge med familjen, något som socialtjänsten vanligtvis eftersträvar. Flera av de utsatta berättar att de har känt press från socialtjänsten att ha kontakt med sina familjer och återförenas med dem. När de väl har talat med eller träffat sina familjer säger många att de har blivit hotade eller utsatta för psykiskt våld, vissa har till och med utsatts för fysisk misshandel.

Blotta tanken på att någon ska pressas att ha kontakt med sin förövare visar vilken oförståelse som det fortfarande finns inom socialtjänsten när det gäller hedersförtryckets mekanismer. Det håller inte 2023. För 20 år sedan kunde svenska myndigheter möjligtvis gömma sig bakom ursäkten att hedersvåld är något nytt och ovanligt, och att man inte har hunnit upprätta rutiner för att skydda offren.

Men det går inte längre, inte med tanke på all kunskap som finns i dag. Socialtjänsten måste göra ett bättre jobb för att hjälpa dem som utsätts för hedersförtryckets kvävande normer.

Naomi Abramowicz är fristående skribent