Socialdemokratin efter Löfven
Många som möter Stefan Löfven vittnar om hans vänliga framtoning. Det är svårt att tro något illa om den man som är Sveriges statsminister. Det finns egentligen en potential hos honom att bli folkkär, i den mån en statsminister nu kan bli det. Emellanåt anas den konservativa socialdemokrat som vill träda fram och säga: ”Skärp er, gå upp på morgonen, gå till jobbet och så lovar vi att sluta med de värsta tokerierna.”
Det orkar han nu inte riktigt med. Istället plågas Löfven av sina allierade. Han får genomföra centerpartistiska idéer om arbetsförmedlingen i full skala, bli åthutad av miljöpartisterna om sina uttalanden om återhållsam flyktingpolitik och möta pensionärer som sparat ihop till husbilen och förklara varför de ska beskattas så hårt för att uppfylla sin gamla dröm om att se Sverige och Europa på rull. En sak får Löfven ta på sig skulden för helt. Det där målet om EU:s lägsta arbetslöshet var så korkat utformat att oppositionen fick öppet mål.
Så står han där, fortfarande med sitt parti vid den formella makten, men blöder väljare åt alla håll – främst till det SD som hela januarikonstruktionen skulle bygga bort. Nu har istället SD blivit en växande och helt avgörande del i oppositionen, om den vill ta makten. Det blir allt mer sannolikt att en regering tillkommer på en M/KD/SD-bas. För vad är alternativet om Kristersson vill ta över, när Alliansen inte längre pallade med trycket? Då har Annie Lööf inte bara knäckt S utan också rejält ökat SD:s inflytande över en eventuell kommande regering. I praktisk politik kan det betyda mer vridning åt gamla S-väljares önskemål i frågor där SD ligger närmre S än C, som arbetsrätt, arbetskraftsinvandring och integration.
Det S som Stefan Löfven lämnar efter sig – om det ska ske före valet måste det ske ganska snart – ska orientera sig i en sådan ny politisk situation. Kluvenheten inför det vägvalet är redan stor inom socialdemokratin och i LO. Är det värnandet om den nationella välfärdsstaten som ska stå främst, som framträdande LO-ekonomer som Torbjörn Hållö med flera framhåller, eller är huvudsaken fortsatt ett ideologiskt metakrig mot nyhögern, där Centern och Miljöpartiet är jobbiga men nödvändiga allierade?
En kvalificerad gissning är att S kommer att försöka leta sig tillbaka till sin gamla bas. Och det är inte omöjligt att S-kommunalråd ute i landet kommer att tillåtas experimentera med olika maktkonstellationer på samma sätt som M-kommunalråd i dag gör i flera skånska kommuner.
