Smack – Thedéen smäller hushållen på fingrarna
I medierna framstår det ofta som att höjda räntor gör att rika människor nu får vara med och betala mer. Fast det handlar då om högt belånade hushåll.
Många med höga lån har självfallet höga inkomster, eftersom det har varit grunden för att de en gång har beviljats lånet. Generellt handlar det om människor som är färdigutbildade, har påbörjat sina karriärer samt skaffat barn och större bostad. De får nu se sina lånekostnader dra iväg rejält – åtminstone när räntebindningen går ut. Svenska hushåll brukar klara av sina bolån, men det kommer att kännas och betyda minskad konsumtion och sparande.
För den som har låga eller inga lån på den ägda bostaden betyder de höga räntorna inte några dramatiskt ökade månadskostnader. Generellt handlar det ofta om äldre människor, som kanske redan har gått i pension och sett sina inkomster minska men har betalat sina bostäder och inte har några hemmaboende barn. Räntorna på sparkontot lär dock inte täcka inflationen – sparmedlen krymper i värde ändå.
Den med dyra små konsumtionslån och krediter får se sina skulder öka. Det är människor som oftast dyker upp i tv-programmet ”Lyxfällan”, som snarare handlar om kreditfällan. Här är det ovanligare att äga boendet och skulderna är kopplade till sådant som redan är konsumerat eller har litet värde.
Räntehöjningen blir alltså ytterligare en ekonomisk belastning för många med både höga och låga inkomster. Och den slår mot företag i flera branscher. Bostadsbyggandet har exempelvis vänt från stekhet marknad till iskyla.
Målet för Riksbanken är nu inte att göra det besvärligt för folk. Åtgärderna syftar till att hålla tillbaka inflationen, som på lång sikt urgröper allas köpkraft.
Det finns dock ett antal problem. Ett är de tvära kasten. Riksbankens räntehöjningar har gått snabbt sedan april förra året, då styrräntan lämnade nollstrecket och hamnade på plussidan för första gången på flera år. Ett år senare ligger räntan på 3,5 procent.
Samtidigt vände då också Riksbanken när det gäller köp av obligationer som är ett sätt att hålla marknadsräntorna nere. Den senaste tiden har Riksbanken sålt av sådana innehav, vilket den kommer fortsätta att göra. Tillsammans blir det en rejäl åtstramning.
Hittills har det ändå inte bitit på inflationen. Kronan har fortsatt ner, vilket gör importvaror dyrare.
Riksbankschef Erik Thedéen undslapp sig följande på Riksbankens presskonferens: ”Vi förstår inte fullt ut inflationsdynamiken.” Så är det. Riksbanken ägnar sig åt prognoser och kvalificerade gissningar. Den svenska centralbanken har dessutom en pyttevaluta att hantera. Valutakurser är kroniskt svårförutsägbara.
Formellt är Riksbanken oberoende av politiken, men den är desto mer beroende av omvärlden. Krig och handelskonflikter är omständigheter långt utom Riksbankens kontroll. Riksbanken måste dessutom hela tiden förhålla sig till de betydligt större centralbankernas agerande – Fed i USA och ECB i EU. Riksbanken leker mest följa John. Oberoendet finns på det viset bara i föreställningsvärlden.
För svensk ekonomi är det på längre sikt helt andra saker än kortsiktiga räntebeslut som är avgörande. Det handlar om att se till att Sverige som helhet blir effektivare och producerar mer tjänster och varor med högt förädlingsvärde. För det krävs invånare med kvalificerade förmågor, riskvilliga kapitalister och kluriga entreprenörer.
Regeringen har för övrigt tillsatt en produktivitetskommission som ska se till att Sverige blir mer så igen. Låt oss hoppas att den kommissionen producerar mer än endast hyllvärmare. På den fronten har nämligen Sverige inga produktionsproblem.
