Sluta tramsa, folkets röst är tydlig
Så inträffade det som alla förväntade sig och som inblandade partier lovat sedan länge. En överväldigande majoritet i riksdagen saknar numera förtroende för Stefan Löfven. Problemet är bara ett: ingen har presenterat ett regeringsalternativ som har stöd eller tolereras av riksdagen.
Att smälla igen dörrar hårt är något barn och partiledare har gemensamt. Centerpartiet och Liberalerna är tydligast med vilka de inte ska sitta i regering eller samarbeta med. Å andra sidan står de bakom Alliansens erbjudande till Socialdemokraterna om att stödja en Alliansregering. En idé som Stefan Löfven kallar ”absurd” och ”odemokratisk”. Absurt må det vara för en socialdemokrat som vill regera, men ”odemokratisk” är självfallet inte en lösning av det slaget. Stefan Löfvens tal om blocköverskridande handlar om att han ska vara statsminister och Alliansen delas. Stängt också där, alltså. Så länge de positionerna består är loppet kört, det kan inte bli en Alliansregering och inte heller en rödgrön regering.
Anmärkningsvärt nog är det Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt som i retoriken låter mest resonabla. Jimmie Åkesson vill prata med alla som vill prata med honom. Jonas Sjöstedt och hans kamrater röstade i statsministeromröstningen för första gången aktivt ja till Stefan Löfven och en regering som Vänsterpartiet inte ingår i. Och Sjöstedt har dessutom sagt att han kan tänka sig att stödja en S-regering som innehåller C och L. Fast Sjöstedt bjuder in antisocialisterna med nästan exakt samma ordval som Jimmie Åkesson använder: ”Vi stöder aldrig en regering utan att få något i utbyte, att få politiskt inflytande.” (Expressen)
Lycka till med det.
Det finns fog för kritiken att det är märkligt att rösta bort en regering utan att ha ett gångbart alternativ att erbjuda. Det är möjligt att någon, några eller alla Alliansledare är medvetna om att de med nuvarande position kör in i kaklet, bergväggen, socialdemokratin eller vad man nu än väljer att kalla det. Allt i förhoppning om att det ur spillrorna ska uppstå nya skapelser och möjligheter för egen del. Det är i så fall en rätt cynisk kalkyl som svenska folket har rätt att bli upplyst om.
Vad väntar då bortom övergångsregeringen? Ingen vet. Politiker, statsvetare och ledarskribenter kan ha en lång period av tjurfäktning framför sig, med fest, blod och ångest i stark blandning. Allt medan väljarna undrar vad det har tagit åt de styrande. För den där stora mittfåran av människor har trots allt rätt tydligt berättat vad de vill ha: En skola och vård som fungerar, en human men strikt asylpolitik, ett fritt näringsliv och stopp för busets härjningar. De kommer att gå upp även i morgon för att göra sitt bästa för att bidra till det.
Svenskarna kan bara hoppas på att riksdagspolitikerna också till slut nyktrar till och utför sitt uppdrag: synas så lite som möjligt för att underlätta så mycket som möjligt för folket där ute. Det är okej att stänga en dörr. Men slänger man igen alla i ansiktet på varandra blir man till slut inlåst på sitt rum med sina närmsta nallebjörnar. Det är dags att komma ut och ta itu med verkliga problem. Det förtjänar väljarna, för dem kan ni inte säga nej till.