Släpp medierna loss
Som yttrandefrihetsexperten Nils Funcke konstaterar på SvD Debatt (3/9) är det en självmotsägelse i att ha statlig finansiering av medier vars penningnivå beslutas av politiker och samtidigt säga sig vara oberoende. Även pressen blir i allt högre grad beroende av statligt presstöd i olika former. Oberoende medier är för övrigt i allt väsentligt en illusion, någon betalar ju – prenumeranter, annonsörer eller skattebetalare.
Svårast ur demokratisk synvinkel är det dock om den granskande makten får sin finansiering, sina förutsättningar och begränsningar uppställda av de styrande. Så fort politiker ska ställa upp spelregler för tillstånden att sända, för vad innehållet ska grundas i för värderingar och vad journalistisk objektivitet är för något uppstår problem.
Regeringspartierna, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet vill egentligen föra in ett skydd för public service i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I första kapitlet av YGL skulle det då stå: ”I denna grundlag avses med radio och tv i allmänhetens tjänst: programverksamhet med ett uppdrag i allmänhetens tjänst som finansieras med allmänna medel och som präglas av oberoende, saklighet, opartiskhet och stark integritet.”
Men Tryck- och yttrandefrihetskommittén som i slutet av augusti lämnade sitt betänkande kunde inte enas om saken. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ville inte föra in skyddet i regeringsformen. Kommittén kom därför inte heller med något sådant förslag eftersom man i en grundlagsändring söker bred politisk uppslutning.
En huvudinvändning mot att skriva in detta skydd i grundlagen är att det riskerar att föra medierna närmre den beslutande makten, regering och riksdag, snarare än från den. Oberoende, saklighet, opartiskhet och stark integritet är ju i sig vackra ord. Svårigheten uppstår så fort de ska bedömas. Inte minst inom journalistiken är det uppenbart. Men det påverkar även innehållet som inte direkt kan klassas som journalistik eller former som befinner sig i ett gränsland – som dokumentärer och nyhetssatir. Ibland är det inte självklart vad som är vad. Satir är exempelvis i högsta grad opinionsbildande. Annars är det väldigt platt satir.
Den än tydligare styrningen kommer i sändningstillstånden, där villkoren regleras för traditionella radio- och tv-sändningar. Det ska i en uppdatering också omfatta även fristående webbpubliceringar. Genom sändningstillstånden snärjs friheten in tämligen friskt. Som i formuleringen att ”händelser ska speglas utifrån olika geografiska, sociala och andra utgångspunkter”. Och att ”Den journalistiska bevakningen av svagt bevakade områden ska stärkas under tillståndsperioden.” Det är onekligen politisk styrning av vad som anses extra relevant.
Och som Nils Funcke poängterar finns det situationer där sändningstillståndet ger regeringen ett betydligt starkare grepp: ”Om högsta beredskap råder i landet ska SVT utgöra en självständig organisation med totalförsvarsuppgifter och lyda direkt under regeringen.” Från andra världskriget vet vi att statsmakten inskränkte mediefriheten, och en utbredd militär konflikt i Östersjöområdet i dag skulle kunna ställa den saken på sin spets igen.
Hur ska då mediefriheten skyddas? Kan skattefinansiering till public service och ökat presstöd till andra medier förenas med objektiv journalistik?
Att det är svårt blir tydligt i form av exempelvis betänkande från tryck- och yttrandefrihetskommittén. Orden och idéerna är många om hur hoten mot den oberoende journalistiken ser ut och hur den ska försvaras, bisarrt nog främst mot risken att andra politiker får folkets stöd och vill ändra inriktningen.
Men i grunden är det svåra enkelt. Lika lite som politiken kan skydda demokratin från folket så kan den skydda journalistikens oberoende och objektivitet. Politiker som tror på public service och andra medier måste våga göra tvärtom: se till att formulera så lite regleringar som möjligt.
