Skuldfällan slår igen

Bolånetak, hårdare kapitalkrav på bankerna och obligatoriska amorteringsplaner. När svenskarnas stora skuldsättning diskuteras är det fokus på det som för de flesta utgör den största bördan: bolånen.

Men när Anna Hedborg, tidigare bland annat socialdemokratisk minister och generaldirektör för Riksförsäkringsverket, presenterade 322 sidor utredning under rubriken ”Överskuldsättning i kreditsamhället?” stod det tydligt att de akuta problemen inte finns hos hushåll med stora bolån. De som har stora bolån råkar nämligen också vara de som tjänar mest. Utredningen konstaterar: ”De största lånen är alltså mycket starkt koncentrerade till dem med de högsta inkomsterna.”

Det är också något som tidigare vice riksbankschefen Lars E O Svensson påpekat i sin kritik av riksbankschef Stefan Ingves. En husbubbla, där räntenivåerna stiger, huspriserna sjunker och lånen överstiger värdet på bostäderna kan absolut uppstå. Men när skulderna detaljstuderas är det en sak som är tydlig – de som är mest utsatta för att hamna i skuldträsket och med utmätningar hos kronofogden är de med lägre inkomster som tar snabba lån till konsumtion. Många hamnar dessutom hos kronofogden på grund av obetalda skatter.

Även om unga människor mellan 18 och 25 år i mindre utsträckning än äldre hunnit hamna med skulder hos kronofogden, så är den gruppen överrepresenterad när det gäller skulder upp till 20 000 kronor. Risken är att många av dem blir kvar där, och då får vänja sig vid löneutmätning och att leva på existensminimum. Det blir dessutom svårt att skaffa sig bostad.

Därför är det viktigt att konsumentminister Birgitta Ohlsson (FP), som initierat utredningen, gör en översyn av vilka åtgärder som kan vara lämpliga. För dem som fastnat djupt i skuldträsket föreslår utredningen en automatisk preskribering för skulder hos kronofogden, i normalfallet efter 15 år. Det går att ha invändningar på den typen av preskribering, men det skulle sätta press på långivaren att göra bättre kreditprövningar från början eller att i senare skede medverka till att jämka skulden. Viktigare är förebyggande åtgärder. De ofta hårt kritiserade bankerna tillhör de aktörer som i huvudsak är seriösa. Mer ljus bör riktas på andra typer av kredit- och långivare.

SMS-lån på några tusenlappar kan snart springa i väg till att bli en skuld som blir omöjlig att betala tillbaka för den som saknar en ordentlig inkomst. Det är den dyraste formen av lån, som är frestande lätt att ta. Utredningen pekar på att ockerlagstiftningen i dag i praktiken inte används, då uppsåt måste bevisas. Någon gräns för rimlighet bör finnas. Räntorna på korta lån som tas via sms eller nätet, når ofta räntenivåer på hundratals, ibland tusentals procent. Det är organiserad ocker. På gång är redan sanktionsavgift för de finansbolag som inte genomfört en ordentlig kreditprövning.

Vanligt förekommande i dag är att faktureringen sker via finansbolag som per automatik erbjuder en kredit när inbetalningskortet kommer. Det bör rimligen vara så att konsumenten själv ansöker om kredit vid beställningen.

Utredningen vill också att myndigheter som betalar ut bidrag i olika former blir bättre på att ta in inkomstuppgifter som gör att risken för att skatteskulder uppstår minskar.

Anna Hedborg föreslår också att Konsumentverket och Kronofogdemyndigheten ”får särskilda medel avdelade för uppdrag att driva finansiell folkbildning”. Det är ett socialliberalt sätt att säga att de som lånar faktiskt har ett eget ansvar.

Det borde framföras tydligare: utgångspunkten måste ändå vara att individer får ta ansvar för sin egen ekonomi, det kan ingen annan göra åt dem. Även 18-åringar är vuxna och har ofta stora anspråk på vad samhället ska göra för dem. Då gäller det också att göra rätt för sig. Den som lärt sig grundläggande matematik tar inte sms-lån.