Skriv inga regeringsavtal med SD
Att det är vad man beslutar om inte med vem som är det avgörande för att bedöma politiskt arbete är en grundsats som denna ledarsida sedan länge gjort till sin. 15 år som handlat mer om att förhålla sig till SD än om att förhålla sig till sin egen politik har skadat enskilda partier, dragit isär alliansen och medfört kortsiktiga politiska beslut inom exempelvis migrationsområdet.
Att hålla undan SD från politiskt ansvar har hela tiden varit ett misstag. Det är i ansvar för beslut och kompromisser som politiska ledare och partier prövas. Det är självfallet inte så att ett parti som tvingas ta ansvar per automatik rasar ihop i opinionsmätningarna. Men det blir betydligt svårare att spela rollen som antietablissemang och martyr om man själv sitter med vid beslutsfattarnas bord. Här har de som uttalar sig som Sverigedemokraternas främsta motståndare gjort sig till det partiets främsta gynnare.
Nu har flera partier förändrat sin inställning. Det beror förstås i första hand på att SD har blivit så stora att de inte går att undgå, åtminstone inte om man är opposition och vill något annat än regeringen. Eller rentav själv vill regera, vilket rimligen är de flesta riksdagspartiledares mål.
Decemberöverenskommelser och januariavtal har på olika sätt syftat till att hålla SD borta från politiskt inflytande. Nu föreslår bland annat Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen, att borgerligheten i form av M, KD och L tillsammans med SD ska ingå något slags avtal om vad man kan komma överens om respektive inte kan komma överens om. Skälen Dahlberg anger är goda: ”Röda linjer måste dras. SD:s partiprogram bör läsas med luskam för att identifiera vilka oacceptabla krav som kan komma att resas.” Och: ”Det måste redan från början stå klart att SD:s inflytande över frågor som rör medier och kultur kommer att vara i det närmaste obefintligt.”
Det är förmodligen ungefär de skälen som gör att Ulf Kristersson i en intervju med Göteborgs-Posten också öppnar för ett avtal med SD. Däremot är Kristersson kanske inte lika förtjust i Dahlbergs bisats ”Moderaterna bör också hålla dörren öppen för en möjlig regering tillsammans med S.”
Det är lätt att förstå frestelsen med politiska överenskommelser och avtal. Men de har också flera nackdelar, förutom den juridiska tolkningen av termen avtal. En politisk överenskommelse om samarbete är en sak om det har ett långsiktigt gemensamt syfte och mål. Som Allianssamarbetet en gång hade. Men att reglera hur man ska förhålla sig till en tredje part (som decemberöverenskommelsen) eller inom vilka områden man kan släppa fram den andres politik fast man tycker tvärtom (som januariavtalet) eller ett slags ”hit-men-inte-längre-för-vi-litar-inte-på-er-avtal” (som ett möjligt M-KD-L-SD-avtal) är något helt annat.
Ett fastställt avtal kommer direkt att leda till att samarbetet formaliseras och att SD kommer att ses som en del av borgerligheten. Det medför också att alla borgerliga partiföreträdare i ännu högre grad kommer att avkrävas ansvar och uttala sig om allt en SD-företrädare säger och gör. Så används det förstås redan av S och statsminister Stefan Löfven (SVT 13/3).
Ett avtal binder de ingående parterna till varandra. Det gör att andra lösningar i parlamentet blir svårare att hitta, både inom de politiska områden man har kommit överens om och för de områden som ligger utanför avtalet. Det är en av anledningarna till att SD och Jimmie Åkesson vill ha ett avtal med M och KD (SVT 19/10 20). Åkesson vill binda så mycket makt som möjligt till sig och omöjliggöra andra alternativ. Löfven och Åkesson har begripit det där.
Först och främst bör borgerligheten formulera varför de vill regera ihop. Här är det bra om M, KD och L ser vilka värderingar och sakpolitiska frågor de har som håller dem samman över en mandatperiod eller fler. M, KD och L är ett rimligt regeringsalternativ för väljarna att ta ställning till. Sinsemellan är det också nödvändigt att diskutera och formulera både förhållandet till varandra och till andra partier. Men en minoritetsregering bör alltid förhålla sig till hela det övriga parlamentet som ett möjligt förhandlingsunderlag. Det är sådant som avtal och överenskommelser förhindrar. Även Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna har val att göra i parlamentet, även de måste förklara varför de ger stöd eller inte ger stöd till budgetar, varför de vill orsaka regeringskris eller inte. I dag smiter de två partierna undan den typen av frågor på ett mycket simpelt vis.
Till sist. Man ska komma ihåg att regera med stöd av eller ihop med någon är annat än att styra på kommunal nivå. En regering har långtgående makt när det gäller att utse myndighetschefer, över rikets säkerhet och i förhållandet till främmande makt. I de positionerna måste kraven vara stenhårda på att det inte finns märkliga lojaliteter åt fel håll. De riskerna är större i ytterkantspartier, populistpartier och antietablissemangspartier. Därför finns det särskild anledning till försiktighet just när det kommer till att välja regeringspartner.
Däremot bör parlamentet användas som det är tänkt, att söka stöd för sin politik där det går. Avtal med vissa delar av parlamentet gör snarare den saken svårare.