Skrik och politik
När vänsterdebattören Daniel Suhonen skyller Stockholmspolitikern Madeleine Sjöstedt för att vara en Paulus till folkpartisten Jasenko Selimovic, som Suhonen kallar ”nyliberalernas Jesus” (Aftonbladet 26/8), går samtalet över gränsen och blir direkt infekterat.
Men bortom de infekterade primalskriken döljer sig relevanta frågeställningar om tillgänglighet, kvalitet och konflikten mellan professionalism och glada amatörer. Den politiska diskussionen om litteraturkanon är karaktäristisk för debatten. Förslaget om att – från statligt håll – inrätta ett litteraturkanon lanserades av Folkpartiets Cecilia Wikström, och rönte stor uppmärksamhet.
Grundtanken, att vissa böcker har varit haft större betydelse för svensk litteratur än andra, är inte på något sätt radikal. Kanon finns i samtliga konstarter. Däremot är det naivt att reducera kanon till en fråga om statligt sanktionerade läslistor. Och, vad värre är, det implicerar en ytterst märklig inställning, till såväl kulturpolitikens mål som konst och litteratur.
Kanondebatten är ett mikrokosmos för den nu pågående kulturkonflikten. Frågan om kvalitet och professionalism kontra tillgänglighet och glada amatörers möjlighet till upprepade försök ställs på sin spets. Får man rangordna, eller är det fult? Och vem äger rätten att rangordna?
Det är inga okomplicerade frågor. Gränsen mellan tillgänglighetspolitik och kvalitetspolitik är inte alltid uppenbar. Morgondagens klassiker kan mycket väl vara dagens experimentella tonåringar. Gårdagens folkkultur är dagens finkultur. Mozarts Trollflöjten är ett av många exempel.
I scenkonsttidningen ”Nummer” beskriver Liv Landell Major en kulturpolitisk paneldebatt, där ordföranden i Göteborg kulturnämnd, Helena Nyhus (S), avslutar med orden ”nu ska jag gå hem och slå upp vad ’emansapitorisk’ betyder”. Landell Major väljer att tolka det som en ironisk kommentar till paneldeltagaren Jasenko Selimovics upprepade användning av ordet emancipatorisk.
Skämt eller ej, kommentaren sätter fingret på just dilemmat tillgänglighet kontra kvalitet och professionalism. I framförallt Folkpartiets kulturpolitik märks tydligt elitistiska inslag, en vilja att upphöja den egna smaken till kulturell norm. Men magsura vänsterdebattörers kvalitetsrelativism är inte heller någon väg framåt.
Frigörande, betyder ordet som Nyhus ironiskt skakade av sig. Och just frigörande bör kulturpolitiken vara. Därför behövs både nyskapande i elfenbenstorn och låga trösklar till lokala kulturinstitutioner.
När de infekterade primalskriken har tystnat vore det önskvärt att diskutera hur man på bästa sätt underlättar för både tillgänglig folkkultur och högkvalitativ finkultur. Då inser förhoppningsvis de som håller i slantarna att det handlar om kommunicerande kärl, inte om motpoler.
