Skräckhistoria utan slut

Det var i en tid när böcker och filmer som När Lammen tystnar och Hannibal fick läsare och biobesökare att bita på naglarna. Hannibal Lecters karaktär var inspirerad av verkliga fall och samtidigt en fantasiprodukt för den breda massan.

Så fungerade även Thomas Quick på skolgårdar och fikarum. Han var Sveriges mest mytomspunna seriemördare. Med den skillnaden att Quick var på riktigt. Eller var han? Quicks erkännanden och utredningarna av dem ifrågasattes tidigt från flera håll. Bland annat gällde det föräldrarna till Johan Asplund.

Elvaårige Johan försvann från sitt hem 1980 och hans kropp hittades aldrig. En man fälldes i tingsrätten för att ha legat bakom försvinnandet, men friades i hovrätten. 1993 erkände dock Thomas Quick – som Sture Bergwall kallade sig under den här tiden – att han hade mördat Johan. Trots föräldrarnas övertygelse om motsatsen dömdes Quick för mordet.

Det är ett av åtta fall av erkända mord som Thomas Quick fälldes för och som hans alter ego Sture Bergwall tagit tillbaka, fått resning i och nu friats ifrån. I går kom beskedet att åtalet mot Bergwall för mordet på Charles Zelmanovits i Piteå 1976 läggs ned. Därmed ökar sannolikheten för att Sture Bergwall får lämna den rättspsykiatriska tvångsvården på Säter. ”Jag anar den dag då jag kliver ut härifrån” säger Bergwall till Aftonbladet.

Bergwall, som hamnade i tvångsvård efter grova övergrepp på pojkar och ett försök till dråp, skyller sina erkännanden på medicinering och manipulation. ”Jag fick narkotika i obegränsade mängder”, förklarar han i Aftonbladets intervju.

Flera tunga namn inom svenskt rättsväsende har blivit utpekade som skyldiga till rättsskandalen Quick. Bergwall och hans advokat Thomas Ohlsson vill ha en utredning om fallet som just ska reda ut detta ansvar.

Christer van der Kwast , åklagare och förundersökningsledare i Quick-utredningarna, och advokat Claes Borgström har pekats ut för att ha lett utredningarna i en riktning som gjort att Quicks erkännanden inte granskats tillräckligt. Van der Kwast menar i dag att en utredning är välkommen, om den också tittar på hur Bergwall plötsligt kunde bli frikänd, ”bara genom att ta tillbaka sina erkännanden.”

Att Sture Bergwall tidigare begått grova övergrepp och utövat kraftigt våld gjorde knappast att hans erkännanden vägde lättare. Men Bergwalls mytomani och eventuell påverkan av medicinering borde ha medfört att ribban för bevisningen höjts.

Även om van der Kwast fortfarande tror att Quick kan vara skyldig till alla eller något av morden, så höll inte bevisen för omprövningen i något av de åtta fallen när erkännandena hade dragits tillbaka.

Oavsett vilket ord som används för att beskriva vad som hänt i Quickfallet står det klart att de som påverkats mest inte är åklagare, domare, advokater, läkare eller ens huvudpersonen själv. Bewrgwall skulle ha tvångsvårdats under lång tid även utan sina erkännanden. Värst drabbade är de anhöriga som får leva i ovetskap om vad som hänt deras anhöriga och om det finns en annan gärningsman som borde dömts, men som kommit undan då sökarljuset riktats mot Quick.