Skatt är skatt om än i gyllene Jökar
I överenskommelsen mellan S/MP-regeringen och dess stödpartier C och L är löftet om en skattereform central. Skattereformer är populära av den anledningen att utan skatter återstår väldigt lite av politiken. Politikerna beslutar hur mycket som ska tas in av det folket har arbetat ihop för att sedan fördela ut det i olika former. I den senare delen, själva utdelandet av pengar finns mycket att ha synpunkter på. Men låt oss för en stund koncentrera oss på själva inhåvandet av skatter.
Enligt Januariöverenskommelsen ska den utlovade skattereformen öka sysselsättningen, bidra till klimat- och miljömålen, stärka Sveriges konkurrenskraft, utjämna ekonomiska klyftor, minska hushållens skuldsättning, förbättra bostadsmarknaden och trygga välfärden.
Det är bara fred på jorden som fattas, men det kan ha lagts till i förhandlingarna sedan det första utkastet.
Man undrar då varför denna gyllene skattereform inte redan har genomförts. Det kan bero på att målen är oförenliga med varandra. Det kan bero på att socialister och liberaler i utgångsläget ser olika på vem som äger frukten av arbete. Och så kan det bero på att skattereformer sällan är en dundermedicin. Så länge man vill ha in ungefär samma mängd skatt kan man ta bort dem som är mest skadliga för ekonomisk tillväxt. Men ingen kommer undan det faktum att hur man än gör måste skatterna riktas in mot de breda arbetande grupperna för att det ska klirra ordentligt i kommun- och statskassor.
Att sänka skatten på arbete är ett populärt mantra, här kan till och med liberaler och socialdemokrater vara överens. Många nationalekonomer tycker att det är utmärkt att istället höja skatten på sådant de kallar fasta skattebaser – exempelvis fastigheter. Det betyder att det är något som invånarna har svårt att komma ifrån men som myndigheterna har lätt att ta in. Nu ogillar stora delar av befolkningen att deras bostadsägande beskattas eftersom det är lite som att stjäla av det viktigaste folk har, men sådant snyftande tar nu inte nationalekonomer hänsyn till.
Ett problem med höga fastighetsskatter är hur man ska behandla dem som har haft höga inkomster och med dem betalade sitt hus, men som i dag har låga inkomster och ska betala hög fastighetsskatt. Det kan man då ordna med begränsningsregler, att de med lägre inkomster får betala en viss andel av sin inkomst i fastighetsskatt. Vad har då hänt? Jo, vips har man förvandlat fastighetsskatten till en inkomstskatt.
Ett annat sätt att skifta beskattning är att ta ut mer på kapitalvinster, förmögenheter och arv. Vilket kan vara samma sak som skatt på arbete (tänk företagare som tar utdelning) eller extra skatt på gammalt arbete (tänk anställd som sparat ihop skattade arbetsinkomster till ett kapital på banken).
Det dumma med förmögenhetsskatter och arvsskatter är att de motarbetar nya investeringar i landet och långsiktighet som familjeföretagande över generationer. Många – ofta även liberaler – anser att ärvda pengar är fula pengar eftersom de inte har arbetats ihop av den som ärver dem. Det är fundamentalt feltänkt. Uppbyggande och förvaltande av en gård, ett företag, ett kapital för kommande generationer är något gott och bör uppmuntras.
Skattesystem kan vara mer eller mindre skadliga. Den gamla reformen från 1990-talet var nödvändig och i grunden bra. Nu har den förändrats på ett oräkneligt antal punkter och en ny upprensning vore lämplig. Att återinföra skatter som en gång tagits bort eller förändrats är dock ingen bra grund. Värdet av förutsägbarhet för medborgarna ska inte underskattas. Och tro inte på några magiska formler: Det är ändå den breda arbetande massan som ska betala till slut, i vilken kolumn skatten tas ut spelar då egentligen mindre roll.
