Skåningarna kan vara trygga
Den styrande femklövern under ledning av Pia Kinhult (M) berömde verksamheten, produktiviteten och sig själv. 1,3 miljarder kronor ska sparas 2012, dock inte genom en skattehöjning utan genom effektivisering och avgiftshöjningar i vård och kollektivtrafik.
Oppositionsrådet Rikard Larsson (S) kallade majoritetens politik för ”fullständigt befriad från ansvarstagande” och krävde skattehöjning, men oförändrade avgifter.
Så står vi där igen. Regionbudgeten omsluter 36,6 miljarder kronor. Sjukvårdsbudgeten 14,7 miljarder. Den besparing som vården ålagts ligger på 300 miljoner, men är inte öronmärkt för att drabba vårdpersonal. Femklövern ser möjligheten att effektivisera utan skador för verksamheten, oppositionen gör det inte.
Det ekonomiska läget är ansträngt. Inte tu tal om annat. Men när S åter argumenterar för skattehöjning är det inte trovärdigt. De senaste åren har man gjort det enligt ett sorglustigt mönster: 45 öre 2009, 60 öre 2010 och 45 öre 2011. Nu är det åter 60 öre upp som gäller.
Ropen på högre skatt har viss likhet med sagan om pojken som skrek ”varg!”. De senaste fyra åren har Region Skåne redovisat positivt resultat. Nu ser ekonomin dystrare ut än tidigare, men om lösningen i alla år har varit att klämma mer skattekronor ur låg- och medelinkomsttagare, trots att det inte har behövts, framstår skattehöjarpolitiken som mer än lovligt stelbent. Nog finns det andra lösningar.
Höjda egenavgifter eller skattehöjningar är en tacksam och ideologiskt välmarinerad följetong.
Visst har avgifterna i kollektivtrafiken höjts, och visst är det brukarna som får betala, men frågan om avgiftsfinansiering är större än så. Regionrådet Anders Åkesson (MP) påtalade att kollektivtrafiken 2003 finansierades till 70 procent av resenärernas avgifter och till 30 procent av skattemedel. Nu är förhållandet 60/40 och majoritetens målsättning är 50/50. Regionen subventionerar alltså resenärerna mer än tidigare, trots att avgifterna har höjts. Debatten skulle lika gärna kunna handla om denna relation som om den faktiska höjningen av avgifterna. Kanske är den inte så orättvis som oppositionen påstår. Den låginkomsttagare på vår skånska landsbygd som inte kan åka kollektivt kan ha fått sina resekostnader höjda med betydligt mycket mer.
Budgetdebatten var ärlig: majoriteten månar om den attraktionskraft som ett lågt skattetryck innebär, S och V tycker att det är mer lockande med större omfördelning. Skåningarna kan åtminstone vara trygga i att de känner igen argumenten.
