Petter Birgersson: Skakigt Tyskland farligt för Skåne
Sachsen med 4 miljoner invånare och Thüringen med 2,1 miljoner invånare är inte de största tyska förbundsländerna (delstater). Men de är tillräckligt viktiga för att påverka hela den tyska politiken. För regeringspartierna i Berlin, socialdemokratiska SPD, miljöpartiet Die Grüne, och liberala FDP blev båda valen till ett par rejäla smällar. SPD hamnade på ensiffriga procenttal, Die grüne åkte ur i Thüringen och FDP kommer inte att vara representerat i något av de två förbundslandsparlamenten.
Även för konservativa CDU blev valen en besvikelse, om än väntad. Nu måste CDU välja mellan pest och kolera om de ska regera vidare i Sachsen och ta över makten i Thüringen.
Växte gjorde däremot ytterkantspartierna till höger och vänster, Alternative für Deutschland (AFD) och Bündis Sahra Wagenknecht (BSW). De båda partierna är kända för sitt invandringsmotstånd och att de motsätter sig stöd till Ukraina.
De två delstaterna i gamla DDR har redan sedan tidigare utmärkt sig genom stort stöd för ytterkantspartier. CDU, som var mycket starkt efter återföreningen, har tappat mark. Mycket missnöje är kopplat till invandringspolitiken under bland annat Angela Merkel. De motsättningarna har inte någon tysk regering – oavsett koalition – klarat av att hantera och då har ytterkantspartierna i stället växt. Känns det igen?
I år blev AFD störst i Thüringen och näst störst i Sachsen. Ledaren i Thüringen, Björn Höcke, är känd och dömd till böter för att använda fraser som på grund av nazikopplingar är förbjudna i Tyskland .
Kommunistpartiarvtagaren Die Linke tappade rejält i båda förbundsländerna – men det till sin gamla profil, Sahra Wagenknecht och hennes BSW. Wagenknecht är född 1969 i Thüringen och gick under slutet av DDR-tiden med i det styrande och Moskvatrogna kommunistpartiet SED. Därefter blev hon ett mycket starkt namn i Die Linke, i Europaparlamentet och i förbundsdagen (riksdagen) i Berlin. Nu har hon bildat eget, så eget att partiet fick hennes namn. Vilket omedelbart gick hem både Sachsen och Thüringen.
Med tanke på de koalitioner som prövats i Tyskland, på riksnivå och på regionnivå, går det att dra en övergripande slutsats. Den är att det inte finns något politiskt taktiskt sätt i form av maktuppgörelser som håller tillbaka ytterkanter. Opposition kommer alltid att växa och finnas, vilket ligger i demokratins väsen. Oppositionen kommer lika säkert att exploatera det missnöje som finns i väljarkåren, vilket ligger i demokratins väsen. Oppositionen kommer på ett eller annat sätt till sist att få möjlighet att sitta i regeringsställning, vilket...ja, ni hajar.
Man kan förstås, likt Bertolt Brecht en gång ironiskt om DDR-regimen, fråga sig: ”Vore det då inte enklare för regeringen att upplösa folket och välja ett annat?”
I en demokrati är det dock inte den ordningen som gäller. Här får antingen politiker som får en majoritet av folket emot sig övertyga medborgarna – medborgarna kan ha fel! – vilket kräver lika delar briljans och välgrundad övertygelse. En kombination få politiker är välsignade med.
Eller så måste politikern närma sig vad medborgarna upplever som problem – medborgarna kan ha rätt! – och övertyga dem om att man är rätt politiker att hantera de problemet.
Att med stort självförtroende hävda att gör som jag säger så löser det sig, ”Wir Schaffen das!” för att tala med Angela Merkel, kan däremot komma att slå tillbaka rejält, om det nu visar att det inte löste sig som utlovat.
Tysklands svåra läge kan naturligtvis ändå skyllas på medborgarna. Eller på de där mytiska ”vindarna” som hela tiden återkommer i politiska analyser. Men det duger inte som svar. Sanningen är betydligt hårdare än så. De ledande tyska politikerna har genom de senaste decennierna misslyckats med att göra upp med det pacifistiska arvet, under tiden som det imperialistiska Ryssland har återuppbyggts. De har istället stärkt förhållandet till och beroendet av Ryssland,. Politikerna har inte låtsas om invandringens stora påverkan på samhället, och därför inte heller tagit det krockar och svårigheter det innebär på allvar. De har definitivt inte lyckats att hantera det bubblande missnöjet i öst.
Nu är det väldigt sent, i värsta fall för sent. Extremisterna har redan fångat medborgarnas uppmärksamhet.
För Europa är det högst oroande. Särskilt om Tyskland inte förmår samla sig till stöd för Ukraina och emot det fascistiska Ryssland. Tyskland är Europas ekonomiska motor, och börjar den att hacka rejält slår det mot alla länder, inte minst det Tysklandsberoende Sverige och Skåne.
Men Tyskland är också Europas moraliska kärna. Ruttnar den igen, då är vi ordentligt illa ute. Den som slänger en blick på kartan över Östersjöområdet förstår snart varför.
