Petter Birgersson: Sitt inte still och vänta på att det smäller

Från KD rapporterades det om vägval mellan mjukt och hårt som partiets stora stridsfråga. Förslaget om förlängd föräldraförsäkring får väl då läggas i den mjuka korgen – annars är det högst diffust hur de där hårdhetsgraderna i det kristdemokratiska vigvattnet ska mätas.

Liberalerna existerar fortfarande som parti trots att alla har lämnat i protest, och mot gravitationslagen sitter det dessutom i regeringen. Den osannolike partiledaren Johan Pehrson – som nötte bänk i avvaktan på att företrädaren Nyamko Sabuni skulle knuffas från plan av sina förmodade medspelare – lyckades kapa åt sig ett antal ministerposter, inklusive det för Liberalerna så viktiga utbildningsdepartementet.

Pehrson placerade dessutom en tydlig SD-motståndare och ungdomsförbundarnas drottning, Romina Pourmokhtari, på miljöministerposten. Med sig själv som arbetsmarknadsminister får det anses att Pehrson kom ut som en vinnare från Tidö slott. Om politik nu enbart handlat om att spela ministerpoker.

Väljarnas intresse verkar dock svalt för de båda småpartierna, enligt opinionsmätningarna (Demoskop, Kantar Public, Novus, Ipsos). Johan Pehrsons svar på det är att tala om att Liberalerna inte kommer att sitta i samma regering som SD, något han upprepar tre gånger i en intervju med Expressen (13/11).

Den där typen av tvärsäkra uttalanden från partiledare om vilka de ska samarbeta med och regera med har visat sig ha väldigt kort bäst-före-datum. Alla vet att det första steget till att äta upp chokladkakan är att börja tala om att man inte ska äta chokladkakan. Dessutom – viktigast av allt – illustrerar det mer dåligt självförtroende än något annat – har partiet så liten tilltro till sina egna idéer och sin egen politik att det viktigaste man har att säga är att tala om vilka man inte ska göra saker med?

Motgångar i opinionen kan förstås tillskrivas att det är svårt att vara ett litet parti i en regering, att tiderna är svåra, att medierna är taskiga, att det är långt till nästa val och att vallateamet har misslyckats.

Det kan också vara så att partierna och dess ledare är för ointressanta, att för få ser att de gör rätt analys av Sverige nu och att ännu färre ser att de har någon trovärdig väg framåt att erbjuda.

Om de små partierna ska bli en tillgång och inte en belastning för den borgerliga regeringen – och betydligt viktigare än så, en tillgång för Sverige – då måste också väljarna övertygas om att här finns politiska ledare som förstår vad som är på gång i landet, partiledare som inte nöjer sig med att i efterhand konstatera att man har varit naiv.

För den som tror att Sverige och Europa nu är genom det värsta och att vinden snart vänder, den riskerar att råka ut för ett eller flera brutala uppvaknanden. Det gäller säkerhetshotet från öster. Det gäller den organiserade brottslighetens utveckling. Det gäller skarpa konflikter med kulturella, religiösa och etniska dimensioner. Det gäller terrorhotet mot svenskar och Sverige. Det gäller ett USA som vänder sig inåt, kanske med en nygammal president Donald Trump. Det gäller det ekonomiska priset av nödvändig storskalig militär upprustning, handelskrig och haltande produktivitetsutveckling.

Smäller det på en eller flera av de punkterna de närmaste åren är det högst tveksamt om någon kommer att efterfråga fler månader i föräldraförsäkringen eller om en endaste människa bryr sig om vilka Johan Pehrson kan tänka sig att regera med.

Den trehövdade borgerligheten borde samla sig under ett namn till ett nytt manifest för Sverige. Det är Sverige väljarna bryr sig om, inte partiers procenthalt.