Sista chansen för borgerligheten
Denna ledarsida har sedan länge haft utgångspunkten att i ett parlamentet söker partier och enskilda politiker stöd där de kan få det. Alla former av uppgörelser som främst är inriktade på att hålla ett eller flera partier utanför inflytande skadar på lång sikt demokratin och slår tillbaka mot dem som ingår dylika avtal. Sverigedemokraterna växte väl i en miljö där konstruktioner byggdes upp för att hålla dem utanför makten, det har vi sett på lokalt plan och på riksplanet. Det är – vilket också tydligen måste påpekas – inte samma sak som att ett parti som får makt med självklarhet misslyckas och kollapsar. Den som får makt kan naturligtvis lyckas och bli populär bland väljarna. Som regel är dock livet enklare i opposition än vid styrspakarna.
Journalisten Anders Holmberg ägnade i det nya SVT-programmet 30 minuter stor del av tiden åt att pressa moderatledaren Ulf Kristersson på punkten om varför han ändrat sig i sitt förhållande till Sverigedemokraterna. Även om det skulle kunna avfärdas som ytterligare en del i den trötta långköraren om det politiska spelet är det nödvändiga frågor.
Ulf Kristersson menar att SD har förändrats, att hans egen position som oppositionsledare är en annan sedan Alliansens sprack och att respekten för andra partiledare växer ju mer man samtalar direkt med varandra. Det är helt rimliga svar Kristersson ger. Det är klart att han som oppositionsledare måste sträva efter att skapa stöd för sin politik i parlamentet, det är undantaget från den principen som är det underliga.
Justitieminister Morgan Johansson twittrade åt detta: ”Samma dag som Trump tvingas lämna och Joe Biden svärs in som president i USA, så signalerar Ulf Kristersson (M) att han vill gripa makten i Sverige med hjälp av SD. Kan man överhuvudtaget tänka sig en sämre timing?”
Justitieministern vet förstås varför han använder ord som ”gripa makten”. Det ger en färg av något annat en ett demokratiskt maktskifte. Vems tajming som är dålig kan man onekligen fråga sig.
Men det är värt att lyssna på mer seriösa invändningar mot att en borgerlig regering hamnar i beroendeställning till Sverigedemokraterna. Det är en bra idé att undersöka bottnen innan man hoppar i okända vatten.
Det är uppenbart att det finns risker med att samarbeta med Sverigedemokraterna. En borgerlig minoritetsregering, hur den än ser ut, kommer att ha betydligt svårare att få till samarbeten med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna kommer att ha som främsta mål att en sådan regering misslyckas. Det kommer samtidigt att öka Sverigedemokraternas inflytande och sätta ytterligare press på en Ulf Kristersson-regering. Kommer Jimmie Åkesson rentav att ställa krav på att ingå i regeringen?
Ulf Kristersson har rätt i att Sverigedemokraterna har förändrats. Konstigt vore det annars. Partiets historia är välkänd och ökänd, och någonstans valde även reformatorn Jimmie Åkesson att gå med i detta parti innan det hade påbörjat sin egentliga förnyelse. Man kan se SD:s omvandling som en anpassning för att få makt, eller som en mognadsprocess. Men man kan också vara övertygad om att det varierar mellan olika företrädare inom SD. Kärntruppen med Jimmie Åkesson i spetsen är numera politiska veteraner som också själva i hög grad tillhör etablissemanget. Möjligen tillhör de inte etablissemanget på det viset att en landshövdingspost eller ambassadörspost väntar Jimmie Åkesson om han skulle avgå i morgon.
Men för en borgerlighet som vill regera, och det mer framgångsrikt än socialdemokratin, måste de svagaste punkterna besiktigas. Att samarbeta med SD på kommunplan och i regioner är något annat än när det gäller riket. Sakpolitik är en sak. Men för en regering har säkerhetsaspekterna, förhållandet till andra stater och Sveriges roll internationellt en avgörande betydelse. Finns det enskilda ledamöter som har andra agendor än vad som uttalas av partier? Många partier har svaga länkar som uttalar stöd för antidemokratiska idéer, förespråkar utomparlamentariska metoder eller har andra band till extrema rörelser. Men för en borgerlig regering gäller det att förhålla sig just till riskerna med SD, att värdera hur stora de är och om det är något man kan hantera.
Det är också tydligt att talet om ett konservativt block har etablerat sig allt mer. Att sätta ihop M, KD och SD var i hög grad något som motståndare till Alliansen (S och SD) och liberala opinionsbildare som DN drev på genom att hävda att varje form av beroende av SD var farligt. Men numera ställs i rapporteringen om opinionsundersökningar M, KD, SD mot januaripartierna. Det hörs också fler högerröster som en gång för alla vill såga av Liberalerna och sikta helt på att bygga en M, KD, SD-majoritet.
Per Gudmundson, tidigare i Ebba Buschs stab och nu ledarskribent på Bulletin, avslutar en ledare om Liberalerna så här: ”Med L med i leken vet man inte längre vad man får om man röstar höger.” I Smålandsposten skriver den politiske chefredaktören Fredrik Haage än tydligare: ”Även om Liberalerna hoppar av Jöken kommer de i sin roll på borgerlig planhalva att fungera inte som energigivare utan som åderlåtare.” Haage avslutar apropå Liberalerna extra partistyrelsemöte på fredagen: ”Låt Liberalerna ha sitt möte. Och strunta i vad de kommer fram till.”
Det vore att klippa det liberal-konservativa band som trots allt utgjort alternativet till socialdemokratin i Sverige under lång tid. Den svenska borgerligheten borde snarare knyta banden hårdare.
Det är avgörande att Sverige har ett seriöst regeringsalternativ som tar de påtagliga samhällsproblemen på allvar, som är ute efter att förstärka institutioner som bär upp samhället och som värnar det internationella samarbetet. Det kan en borgerlig regering göra bättre en socialdemokratisk.
Även om tiden är på väg att rinna ut har en bas med M, KD och L fortsatt förutsättningar att lyckas om de bestämmer sig för att göra gemensam sak i god tid före valet. De partier som inte stöder en sådan i regering efter valet gör ju faktiskt också ett vägval.
