Silvertejpens regering
Det återstår att se om regeringen får igenom sitt förslag om bidrag till elkonsumenter som har drabbats av höga priser och skatter. Riksdagen ska först säga sitt. Här och nu är det rimligt att riksdagen klubbar ett beslut som så fort som möjligt lindrar bördan. Exakt hur det görs spelar mindre roll för konsumenterna.
Det hindrar inte att det finns några saker att fundera över i själva utformningen. Det skapar olyckliga tröskeleffekter att ge ersättning i trappsteg. Den som har en förbrukning på exempelvis 999 kWh per månad får 100 kronor mindre än den med 1 kWh mer i förbrukning. Sedan kan man ha synpunkter på att alla elområden får ersättning efter förbrukning, trots att priserna och skatten på el är betydligt lägre i norr. Invändningar kommer också om fördelningsprofilen, där stödet även går till dem med höga inkomster i dyra villor.
Den mest relevanta kritiken mot upplägget är dock att skatten borde sänkas generellt. Att ta ut skatt på en vara och sedan skicka en del av pengarna i retur för att den blev för dyr är snurrigt.
Att energiskatten på el inte kan sänkas generellt för de tre vintermånaderna förklarar finansminister Mikael Damberg (S) med att det skulle göra att de stora amerikanska bolag som får subventioner på elskatten för sina serverhallar då skulle få betalt för att förbruka el. Det talar tydligt om en sak – att riktade skatterabatter till vissa storföretag är fel. Skatter ska vara enkla och lika för alla.
Ändå är en annan sak viktigare med hela elsnurren. Det är att politiken nu reagerar akut på något som i hög grad har åstadkommits genom en lång rad av medvetna beslut. Kärnkraftsavvecklingen är ingen slump. Den är framdriven av politiska beslut, kompromisser för att behålla makten och subventioner till väderberoende väderslag som skapar stora svängningar i elpriset. Usla beslut hos våra grannar, som Danmark och Tyskland har förvärrat situationen. Säkerhetspolitiskt har det dessutom slutat med en katastrof, med en Putin som sitter på gaskortet.
Vilket leder vidare till just försvaret och beredskapen i stort som havererat genom en mängd politiska beslut – ofta i enighet eller utan protester. Stora delar av det ansvaret kan fördelas över hela den politiska kammaren. Det kräver stora och snabba åtgärder för att nu återupprätta ett dugligt försvar och en samhällsberedskap som är redo för att möta den moderna tidens hot.
Integrations-, invandrings- och kriminalpolitik är nästan sönderdebatterade områden där det är tydligt att många år av beslut i en riktning nu bryts av med drag i nödbromsen och löften om att lyfta alla stenar som tidigare har lagts dit.
Den nuvarande regeringen – låt vara i olika former – har ändå haft sju år på sig att vrida saker rätt. Men den har inte klarat ens sina egna mål och den kris den prövades av blev också senfärdigt hanterad. Först långsam reaktion, därefter svårigheter att ställa om när situationen förändras och restriktioner riskerar att göra större skada på samhällsfunktioner än själva smittan.
Elåterbäringen blir på det viset en symbol för en svensk politiska sjuka: borra lite här, borra lite där, borra lite mer och spring sedan i väg för att köpa silvertejp.
