Silvergruvan på Österlen

Så när SVT frågar om hur äldreomsorgen i Sverige ser ut blir svaret: eländig. Men när man frågar dem som faktiskt är beroende av omsorgen – som Socialstyrelsen gör – blir svaret annorlunda. Den absoluta merparten av dem som har hemtjänst eller lever i särskilt boende är nöjda.

Veckans exempel från Simrishamn visar för övrigt att enkäter kan vara svårt. Socialförvaltningen kom fram till att kommunens äldremat var dålig. Kostenhetens undersökningar visade tvärtom att de som äter den är nöjda. (YA 12/2)

Många har en vag uppfattning om vad äldrevård är och vad man har rätt till. Särskilt boende är inget bekvämlighetsboende för äldre i allmänhet. Det kräver att man inte kan uppnå skälig levnadsnivå ens med stöd från hemtjänsten i den vanliga bostaden. Individuella bedömningar är svåra och därför finns det fall, som också uppmärksammats i YA (3/2), där kommun och förvaltningsrätt går emot den enskildas vilja även när omständigheterna för en utomstående verkar ömmande. Samtidigt är det så att miljön på särskilda boenden ofta inte passar bäst ens för individer med stort behov av stöd.

Att hamna bland många mycket vårdberoende personer kan snarare göra att livslusten försvinner. Boendetiden för nästan hälften av de boende är kortare än ett år (SR). Det finns all anledning att fortsätta utvärdera och stärka omsorgen om de svagaste äldsta. Här behövs alla verksamhetsformer: att begränsa privata företags investeringar i välfärdssektorn är hämmande för utvecklingen av bra omsorg och tjänster kopplade till den.

Det behövs fler typer av mellanboenden, anpassade för äldre med olika typer av fysiska krämpor men som i huvudsak är helt kapabla att ta ansvar för sig själva i vardagsbesluten. Den sortens projekt förklaras av en del debattörer som varande lyxboenden eller orättvisa eftersom standarden kan skilja sig åt, alla inte har råd att bo överallt, att äta den finaste maten och dricka den ädlaste drycken. Men målet med äldrebostäder kan inte vara att föra människor tillbaka till dagisstadiet, där allt ska vara lika för alla. Istället bör mångfalden välkomnas.

I sydöstra Skåne utmålas ofta den åldrande befolkningen som ett problem. Och visst finns det risker på det kommunalekonomiska planet om det blir allt för många gamla att vårda. Men de flesta äldre kommer i allt väsentligt att kunna ta hand om sig själva upp i väldigt hög ålder. Få är de som längtar till hemmet.

Men för dem som vill ha någon form av bra boende med möjligheter till umgänge, aktiviteter och lättillgänglig vård är utbudet i dag för litet.

När Ulf Lundell i en intervju i YA (8/12-13) talade om Österlen sa han: ”Man blir nästan lite rädd här nu mitt på sommaren, med alla 60-plussare som åker omkring i sina små cabbar. Rena Saint Tropez.”

Den samhällskritiske 60-plussaren Lundell – själv i takförsedd BMW X5 – gör med det en observation som man kan dra vissa slutsatser av. Det att en grupp människor i hans egen ålder har arbetat hårt, fått ihop en liten förmögenhet och kommer att ha råd att betala för extra service när de blir ännu lite äldre och drabbas av fler ålderssjukdomar.

Då finns förstås också en möjlighet att betrakta den gruppen som en stark tillgång för regionen. För den som inte enbart ser girighet i det andra gör, utan faktiskt tycker att det är okej att tjäna pengar på att erbjuda service och omsorg till människor – precis som att dra in flis på konserter och romaner – blir det möjligt att skapa något nytt. Österlen kan bli ett centrum för företag, organisationer, institutioner och utbildning inom boendemiljöer, tjänster, omsorg och vård av äldre.

Österlen är inte världens ungdomsparadis. Det finns inga reklamkampanjer som kommer att göra det till det heller. Däremot gäller det att utnyttja potentialen i den – ursäkta alla rocklegendarer och filmregissörer där ute – marknad som utgörs av ekonomiskt välmående 30- och 40-talister. Även efter det att de parkerat cabben i garaget.