Segregation ett skånskt sänke

Till synes är det en paradox att Malmö är Skånes ekonomiska motor samtidigt som arbetslösheten är absolut högst där. I Malmö kommun som helhet låg i april arbetslösheten på 14,7 procent mot 4,1 i Lomma. Men det döljer en betydligt värre segregation. I delar av Malmö kommun är arbetslösheten mycket låg och inkomsterna höga. Det är ingen skillnad om de högutbildade med goda inkomster bor i Limhamn, Västra hamnen eller i Lomma eller i Höllviken – de är alla del av samma arbetsmarknad.

Men i andra bostadsområden i Malmö ser situationen helt annorlunda ut. Nyligen kom ännu en allvarlig larmsignal från Malmö stad. Presstjänsten meddelade att stadens kostnader för arbetsmarknads- och socialnämnden är på väg att spräcka alla ramar. Ytterligare 430 miljoner kronor begärdes. Det mesta handlade om ökade kostnader för socialbidrag, ekonomiskt bistånd: ”Hittills i år har 89 miljoner kronor (30 procent) mer än budget betalats ut i ekonomiskt bistånd. Vid slutet av året är prognosen i nuläget att budgeten överskrids med 300 miljoner kronor (33 procent mer än budget).” Det är häpnadsväckande siffror och en skakande utveckling av en redan svår situation. Och det satte fart redan innan coronautbrottet.

I politiska analyser ställs ofta storstad mot landsbygd, de vidsynta världsmedborgarna mot de trångsynta lokalpatrioterna, framtidsoptimisterna med jobb mot pessimisterna utan jobb och framtid. Det är en i skånskt perspektiv gravt förenklad och i hög grad missvisande bild. De problemen finns, men det är samtidigt så att sysselsättningen och inkomsterna är högre i exempelvis sydöstra Skåne än i andra delar av Skåne. Det är inte bara välmående Ystad som bidrar till goda siffror. Sjöbo hade i april fortsatt den lägsta arbetslösheten av kommunerna i sydöst, och en av de lägsta i hela Skåne om än inte riktigt så lågt som i Lomma/Staffanstorp/Vellinge/Kävlinge.

Den skånska utmaningen är fortsatt att få fler invandrare, särskilt lågutbildade, unga och kvinnor i arbete. Den skiljer sig inte från andra delar av Sverige med liknande problemställning, men i Malmö visar statistik att angelägenheten är ännu större. Det här är en uppgift som är svår, och man kan ha många ingångar på den. En är att nyinvandring av människor med dålig utbildning, utan kunskaper i svenska och i avsaknad av kontaktnät i det svenska samhället gör det svårare att hinna ikapp med integrationen. En annan är att om utbildningsnivån fortsätter att vara låg och arbetslösheten hög även i efterkommande generationer är misslyckandet rejält. Det borde inte vara så när efterfrågan på arbetskraft inom många icke-akademiska områden är stark. Priset för fortsatt utbredd segregation är högt, både för individerna och för samhället i stort.

Malmö har under decennier av socialdemokratiskt styre – nu i koalition med Liberalerna – misslyckats med att skapa en enad stad. I vilken mån det kan ursäktas med att inflytande över den egna stadens utveckling har varit för litet och att rikspolitiker har haft stort kan diskuteras. Men då borde den analysen och de skarpa slutsatserna av situationen ha nått partiledningarna och regeringarna i Stockholm för länge sedan. Och då borde de ha lyssnat, i stället för att peka finger åt den politiska utvecklingen i Skåne.

Om Öresundsregionen frisknar till efter corona och den dansk-skånsk-svenska relationen normaliseras, måste Skåne bli mer av den starka ekonomiska kraft som det har förutsättningar att vara. Att Malmö i huvudstadens perspektiv ses som en bidragstagare har skadat utvecklingen i söder under lång tid. Det finns ingen anledning att en region med starka universitet, spjutspetsforskning och stora världsledande företag inom framtidsområden ska stå med mössan i hand och be om ursäkt för sig. Om det är något skånska politiker ska skapa enighet kring är det att göra en plan för skånsk segregationsbekämpning och ekonomisk tillväxt, för att sedan dunka den i bordet på vartenda partiledar- och ministerkansli i Stockholm.