SD ger inte mer i plånboken

Häromdagen fick vi ett mejl till redaktionen från en man som oroade sig över invandringen. Han konstaterade sorgset: ”Hoppas att ni aldrig blir arbetslösa som jag är”. För honom ställdes ökade kostnader för solidaritet mot den egna välfärden och han såg sig som förloraren. Naturligt så; vi är trots allt oss själva närmast.

Det är lätt för dem som har fast jobb och har råd att på både bio och restaurang att säga att ”vi” självklart ska hjälpa. Det är lätt för dem som bor många kvarter från närmaste flyktingfamilj att döma dem som räds sina nya, annorlunda grannar. Det är lätt för dem att säga att ”vi” ska hjälpa – för de kan ge upp några kaffe latte i månaden utan att det känns.

Det är svårare för den som är arbetslös 55-åring, fattigpensionär eller ensamstående mamma.

För dem känns Sverigedemokraterna kanske lockande. I går berättade SD hur minskad asyl- och anhöriginvandring kan ge 152 miljarder kronor i statskassan de kommande fyra åren. Genom att i princip sätta helt stopp för flyktingarna från bland annat Irak och Syrien får Sverige mer pengar över, menar partiet.

Ekonomer sågade snabbt förslaget, som de anser bygga på rena gissningar (Kvällsposten 21/8). Bland annat säger Stefan Fölster från Reforminstitutet att flyktingar är överrepresenterade i åldern 20-30 år, och utnyttjar inte välfärden lika mycket. Därmed håller inte kalkylerna.

Men den som ser hur de skolresultaten sjunker och att arbetslösheten bland utrikesfödda är drygt 40 procent, samtidigt som Anders Borg (M) meddelar att det inte finns reformutrymme just nu på grund av ökade kostnader för flyktingar, blir nog ändå nyfiken på SD:s löften.

Enligt en opinionsundersökning från Novus vill 32 procent att flyktingmottagandet ska minska (Expressen 20/8). Den solidaritet som Sverige visar mot dem som förtvivlat söker hjälp delas inte av befolkningen. Det är ett problem.

Många som är oroliga för sin egen välfärd är inte rasister, utan vill helt enkelt inte att Sverige ska prioritera att hjälpa dem som flyr för sitt liv framför att hjälpa dem som redan bor här.

Visst kan man förstå att den som har det knapert kan dras till SD. Men frågan är om ett Sverige där partiet har mer makt verkligen ger pensionärer och arbetslösa mer i plånboken? Viktigast för välfärden är trots allt att ha en ekonomi i balans, och ett friskt näringsliv som skapar riktiga jobb. SD vill dessvärre höja krogmomsen och fördyra arbetsgivaravgifterna för alla, vilket direkt försvårar för tillväxten och framtiden.

Slutsatsen som dras är att SD inte alls har pensionärers och arbetslösas bästa för ögonen, utan helt enkelt vill bli av med invandrarna. Varför skulle de annars driva en så företagarfientlig politik? Det är tid att syna bluffen. Innan Sverige blir ett land man inte kan stå för.