Satiren dör med ursäkten
Claes Malmbergs framförande av en förvanskad barnvisa i TV4:s Parlamentet rönte stor uppmärksamhet. På låtsad brytning sjöng Malmbergs karaktär bland annat om att i ett utanförskapsområde hotas att skjutas av Shottaz. Petra Medes karaktär fyllde på med ett skämt om att en langare skjutits utanför hennes port, vilket hon menade orsakat stort lidande, det blev inga droger på hela helgen för Medes karaktär.
Manuset, som Malmberg och Mede inte skrivit, och framförandet av det fick skarp kritik från en del håll. ”Vi får inte andas, vi får inte sörja, vi får inte leva. Och sedan ska man, på allt det här, på bästa sändningstid applådera och skratta åt att folk dör här.” sa Nattalie Ström Bunpuckdee till Expressen. Hon fick medhåll av Jasmine ”Jasse” Gustafsson. ”Jag älskar humor och har förståelse för att komiker skämtar om 'det förbjudna' men tycker absolut att detta var över gränsen speciellt för mig och många andra som upplevt just detta på nära håll” sa hon till Aftonbladet.
TV4 reagerade med att i efterföljande program inleda med: ”OBS! Komikerna i programmet spelar nidbilder av politiska vildar och ger inte uttryck för sina personliga åsikter.”
Claes Malmberg svarade å sin sida att all satir kan missförstås och att det inte varit hans mening ”att få folk att bli upprörda eller arga”. Malmberg bad vidare om ursäkt om någon känt sig kränkt (Expressen).
Just det uttalandet är det som tål att funderas mest på med den här historien. Det är viktigare än den märkliga debatten om kan man skämta om allt. Den har komikern Ricky Gervais lysande tagit ned med att förklara att det kan man, sedan kommer vissa människor inte att gilla det och de kommer att berätta det för dig. Då är det upp till dig om du bryr dig eller inte. (Gervais originalspråk är något mustigare, men eftersom denna tidning ofta läses till frukost väljer vi en mildare yoghurt.)
För näppeligen är det satirikerns uppgift att se till att publiken inte blir irriterad, upprörd och arg? Det är snarare ett huvudsyfte för vass satir att sticka där det gör ont. Det är knappast så att komiker brukar be om ursäkt för att de driver med politiker, kristendom, finansfolk, homofober, rasister eller vad det nu är som står på menyn. Att spela en karaktär med just de egenskaper eller åsikter man själv ringaktar är en variant av särskilt effektfull satir. John Cleese spelar men är inte Basil Fawlty.
Därför är det viktigt att stå emot när krav ställs på att gamla komedier ska redigeras om och förses med varningstexter utifrån högljudda minoriteters upplevda kränkningar och direkta missuppfattningar av satirens grund. Som John Cleese sagt kan man inte organisera samhället efter dem som är känsligast, kreativiteten dödas om man mest funderar på vilka ord man måste undvika (The Independent).
Parlamentet är i sitt utförande tänkt att driva just med politiker, framställa dem som fördomsfulla, korkade, populister, hycklare och det mesta annat överdrivet dåligt med misslyckade maktpretendenter. Ramen är satt så att karaktärerna ska vara idioter.
Malmbergs ursäkt blir då svårtolkad. Om den är ärligt menad måste han anse att kritikerna har en poäng. Är Malmberg själv osäker på satirens udd, mot vad den är riktad? För satir handlar inte om att undkomma ansvar för något som man säger och menar, det är snarare ett budskap förpackat i en form med särskilt vassa kanter.
Den som använder satiren måste också stå för den hela vägen ut, eller överge den. Man kan inte både njuta satirens frihet och samtidigt böja sig så fort någon känner sig kränkt. Då blir satiren bara tom.
