SAS snart flygfärdigt
På tisdagsförmiddagen stoppades handeln av SAS aktier vid Stockholmsbörsen. Genast spekulerades det kring flygbolagets ekonomi och om en eventuell konkurs. Men det är inte aktuellt. Ett pressmeddelande från flygbolaget några timmar senare visade att SAS gjorde en vinst för tredje kvartalet på 568 miljoner kronor och att man ska genomföra ett sparpaket samt sälja av tillgångar för 3 miljarder kronor.
Klockan 11.30 återupptogs handeln i aktien som genast steg på börsen.
Anledningen till handelsstoppet var rapporteringen om SAS de senaste dagarna, där det ryktats att flygbolagets finansiärer börjat få kalla fötter inför omförhandling av lån. Finns det en misstanke om att någon sitter på information som någon annan inte har måste handeln med aktierna stoppas. Det behöver i sig inte betyda att situationen är negativ.
Men det är ingen hemlighet att det skandinaviska flygbolaget dras med lönsamhetsproblem. Sedan 2009 har ägarna, framför allt svenska, danska och norska staten, skjutit till 11 miljarder kronor. Sverige, som är största ägare med 21,4 procent, har totalt lagt in 2,4 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär vad bolaget idag är värt på börsen. Ingen bra affär alltså, även om det finns andra skäl för den svenska staten att hålla SAS flygande. Men i grunden är det fel att staten äger flygbolag.
Flygbranschen har varit utsatt för stora förändringar under de senaste decennierna. Det är framför allt konkurrens från lågprisbolag som sätter press på de stora drakarna. Idag måste ett flygbolag i mycket högre utsträckning än tidigare anpassa sig och få lönsamhet i varje flyglinje. Det är i den fria konkurrensen som bolag utvecklas bäst.
Statens roll är istället att hålla med infrastruktur i form av flygplatser och vägar. Sedan är det upp till marknaden, flygbolagen, att stå för verksamheterna. Enkelt kan man uttrycka det som att staten ska sköta markservicen och marknaden ta hand om flygningarna.
Därför ska ett flygbolag inte backas upp finansiellt av staten. Det är att göra både bolaget och andra aktörer på marknaden en otjänst. Att den svenska staten ändå gick in med pengar i SAS är försvarligt, då det beror på att man ville bevaka sina tillgångar i bolaget. Men det pekar också på det stora problemet med staten som ägare av bolag. En ägare med stora tillgångar kan leda till att kravet på lönsamhet och effektivisering blir svagare.
Det bästa är att låta offentligt ägda bolag klara sig själva. På det viset kan SAS stå på egna ben och till och med få luft under vingarna. Då bör också staten sälja av sina aktier i flygbolaget.
